På sistone har hetslagstiftningen varit uppe till debatt, med anledning av rättsprocessen mot Åke Green. Att hetslagstiftningen debatteras och kritiseras är i sig positivt. Hetslagstiftningen är i sig en mycket svår fråga.

Å ena sidan behöver samhället skydda sina medborgare. Hets som riktar sig direkt mot enskilda individer faller under ärekränkning, olaga hot, et cetera. Hets som riktar sig mot grupper täcks av lagen om hets mot folkgrupp. Att skydda en grupp vore i sig inte så behjärtansvärt, om det inte vore för att grupper består av individer.

För en person som blir trakasserad eller misshandlad gör det inte mindre ont om gärningsmännens hat riktar sig mot hens etnicitet, livsåskådning eller sexuella läggning, än om hatet mot henom är helt personligt och individuellt. Därför behövs det en lagstiftning om Hets mot folkgrupp. (Hen = könsneutralt pronomen som omfattar både män och kvinnor.)

Å andra sidan urholkar hetslagstiftningen med nödvändighet yttrandefriheten. Man måste därför vara mycket försiktig med hur man utformar och tillämpar hetslagstiftningen. Det gäller så att den inte blir ett redskap för att tysta kritik och dialog. Allt och alla måste vara tillåtna måltavlor för kritik. Frågan är dock i vilka tonlägen det skall vara tillåtet att kritisera sina medmänniskor. Är det till exempel acceptabelt att "informera" allmänheten om att en viss kategori av medmänniskor, till exempel judar, homosexuella eller mörkhyade, bär skulden för till exempel AIDS eller Tsunamin?

Tyvärr har en stor del av debatten inte handlat om den egentliga frågan: Var man bör dra gränsen för vad som är hets och vad som inte är det. I stället har två absurda frågor debatterats. Dels huruvida homosexuella människor verkligen bör ha samma rätt till skydd som människor ur andra grupper, som till exempel judar och mörkhyade. Dels huruvida hets plötsligt blir okej om den som hetsar är religiös.

Den första frågan är absurd därför att människovärdet är absolut. Judar, kristna, ateister, wiccaner, agnostiker och buddhister har exakt samma mänskliga rättigheter. En individ ur en av grupperna är inte mer eller mindre värd, och därmed mer eller mindre värd att skydda, än en individ ur någon av de andra grupperna. Samma sak gäller för hudfärg, sexuell läggning, et cetera.

En människa som utövar sin sexualitet i ensamhet eller tillsammans med samtyckande vuxna är varken mer eller mindre värd att skydda än en annan människa som också gör detta. Detta helt oavsett om sexualiteten har någon särskild inriktning, som till exempel motsatt kön, samma kön, missionärsställningen med lamporna släckta, smisk, nakenhet, särskilda kläder, eller något annat.

Den enda tänkbara relevanta skillnaden mellan dessa grupper är att vissa har större behov av skydd än andra. "Bögknackning" är tyvärr ett existerande fenomen, medan "heteroknackning" knappast är det.

Den andra frågan är absurd av två anledningar. För det första finns det inte något som helst rimligt skäl till att religiösa människor skulle ha vare sig större eller mindre rätt att yttra sig, jämfört med människor med sekulära livsåskådningar. Yttrandefriheten måste vara samma för alla. Att en person tillhör en viss religion kan inte innebära att den personen inte tillåts yttra sig, men inte heller något skäl till att den personen skall få säga saker som inte är acceptabla när de sägs av andra.

Vissa av Martin Luthers skrifter har en framskjuten position i nutidens protestantiska teologi. Andra inte. "Om Judarna Och Deras Lögner" är till exempel ett av Martin Luthers mindre kända verk, och definitivt ett som har kastats på historiens sophög. Även om man gärna vill föreställa sig att religionen är evig och oföränderlig så har den i själva verket alltid anpassat sig efter samhället.