Min nyfikenhet väcktes för det vi vanligtvis inte ser, det som finns
runtomkring oss, i närheten av oss, fast bakom stängda dörrar. Jag ville veta mer om en
verklighet som är högst påtaglig och betydelsefull förr vissa, men som inte existerar
eller är tabubelagd och märkligt för andra. Våra liv och verkligheter ter sig olika.
Det finns dimensioner av verkligheten och scener som människor beträder dagligen, eller
i alla fall ofta, medan andra går förbi dem utan att se dem eller blundar för dem för
att de är alldeles för obehagliga. Jag ville finna en sådan scen, dimension eller så
kallad verklighet för att förstå den, synliggöra den och beskriva den. Jag fann
fetishklubben. När idén föddes till mitt ämnesval hade jag ingen direkt kunskap om vad
en fetishklubb är, däremot hade jag en del föreställningar utifrån det jag hade hört
talas om samt mina egna idéer och spekulationer. Bland annat hade jag en idé om att den
sociala aspekten av umgänget på en fetishklubb har en större betydelse än vad man
först kan tro, kanske t.o.m. en större betydelse än vad sexualiteten har. Min idé var
att det sociala spelet mellan aktörerna på fetishklubben är det primära och att
sexualiteten, till största delen, är ett redskap i det spelet. I och med detta fanns
också tanken att roller och masker har en stor betydelse i det sociala spelet, att masker
och kostymeringar av olika slag och spelandet av rollen uppfyller behov hos individerna,
behov som inte främst är relaterade till sexualiteten.Det som slår mig, på ett
kusligt sätt; tysta röster bakom glitter, svartmålade ögon och läppar, gummihuvor,
piercade ansikten, slöjor och masker av olika slag, talar till mig. Vad vill de säga,
vad vill de visa eller vad vill de dölja? Jag har gjort min entré på scenen, som aktör
och publik på samma gång. Kulisserna är fortfarande i rörelse efter att ha dragits
undan, eller vibrerar de av spänning och förväntan? Föreställningen kan börja!
Kvällen, eller snarare natten, på fetishklubben, har precis börjat och jag slås av hur
mörkt det är när vi träder in i lokalen. Efter en lång, trappa, där belysningen blir
rödare och skummare ju längre upp jag kommer, möter mig draperier och väggprydnader i
form av svart plast och krom. Den svart läderklädde värden hänvisar oss till
omklädningsrummet på andra sidan den svarta plasten. Med spänd förväntan och en
ganska stor portion av rädsla och nervositet, träder jag och min väninna in på scenen.
Det är ganska mörkt i lokalen och musiken pumpar ur högtalarna, så även mitt hjärta
och mitt adrenalin. Det känns som vi klivit in i en dröm eller film, en ytterst overklig
känsla. Vi känner oss ganska vilsna och bestämmer oss för att gå till baren, där vi
åtminstone vet hur man gör och hur vi ska föra oss. Jag fascineras av alla dessa
ansikten, de jag inte kan se, gömda under masker och de som markerats med mycket smink.
Och alla dessa, mer eller mindre, nakna kroppar som vant och bekvämt rör sig i lokalen.
Människor pratar, dansar, skrattar. På en barstol sitter ett par, hon i hans knä i små
svarta lackshorts, som bara till hälften döljer hennes skinkor, vilka han smiskar med
sin hand, under något jag skulle beteckna som förspel. Trots att musiken och sorlet är
ganska högt går det att urskilja ett skrammel, som från kedjor och ett vinande och
snärtande ljud från piskor. Och nu kommer vi till den, för mig, mest uppseendeväckande
delen av de sceniska inslagen, en scen i sig kan man uttrycka det: Actionrummet. Rummet
är öppet för insyn med två ingångar varav den ena är försedd med galler och den
andra avspärrad med rep och försedd med information om att man gärna får titta men
inte gå in! Rummet är utrustat med två metallställningar med kedjor och liknande i
vilka de som vill bli smiskade m.m. hängs upp i. Förövrigt finns där bekväma kuddar,
en och annan stol och dekor i form av svart plast. Vi vågar oss fram till avspärrningen
och ställer oss så vi kan titta in. I den ena upphängningsanordningen är en kvinna
fastspänd och en läderklädd man går fram och tillbaka och betraktar henne. Han har en
liten piska i sin hand. Då och då smeker han den över hennes stjärt och då och då
piskar han till henne ömsom på den ena skinkan och ömsom på den andra. I den andra
ställningen hängs en man upp. Han bär lackbh och har små stringkalsonger på sig. De
är två, en kvinna och en man i kvinnokläder, som turas om att piska honom på
stjärten. Kvinnan uppträder aggressivt och verkar vara den som bestämmer. Ibland går
de ut ur rummet och låter mannen hänga kvar, för att sedan komma tillbaka för att ge
honom en ny omgång. De har tagit av honom kalsongerna och han hänger där enbart iförd
sin lackbh. Kvinnan talar och skriker ibland till honom medan den kvinnoklädde mannen
håller sig lite i periferin, men kommer fram ibland och hjälper till med piskandet. På
en stol vid sidan om sitter ett par. Hon sitter gränsle över stolen och tittar på de
andra tre, medan han sitter på knä framför i full aktion med huvudet mellan hennes ben.
Stämningen är en viktig del av atmosfären. Den är central på det sättet att det
ligger en laddning över hela tillställningen, en erotisk laddning, då kläder, attribut
och symboler spelar på det erotiska temat. Atmosfären präglas också av det mörka och
mystiska. Många är svart klädda och inte helt sällan spelar kläder och andra attribut
på grymhet, ondska och lidande. Man kan t.ex. se en och annan djävul, svart ängel eller
bödel. Under min första observation gick jag omkring i en känsla av overklighet, som om
jag klivit in i en fiktiv värld eller en ytterst bisarr och konstig dröm. Paradoxen till
upplevelsen av grymhet och lidande, som attributen och kläderna delvis spelar på, är
den fest, glädje, erotik och uppsluppenhet som genomsyrar stämningen. Mattias diskuterar
inslagen av skräck som stämningshöjare på klubben: "Det är en balansgång
mellan skräck och njutning. "Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor",
det bygger lite på det. Desto farligare och mystifierat något är ju mer upphetsande och
intressant är det. Det ska inte vara för öppet och du ska inte kunna förutsäga allt.
Det ska gå runt några i mask som du inte ser vilka det är. Det är en medveten strategi
som är en grundtanke".
Adrian beskriver hur han upplever atmosfären: "Intrycken leder, för mig,
till vitalitet och lust. Jag kan känna mig rätt glad och tycka att livet är coolt och
häftigt, att det finns en sån här dimension. Jag tänker på de gamla romerska
överklassfesterna runt kejsaren. Man har inget bättre för sig eller man har det så
pass bra att man har tid och pengar att ägna åt att klä upp sig och gå på såna här
ställen och träffa vackra människor och känna den flärden. Det är långt ifrån en
potatisåker eller att jobba på en industri".
Scenbilden är stark och på intet sätt medioker. Atmosfären berör. Den är full
av intryck, provocerande inslag och färgstarka aktörer som spelar på tabubelagda
strängar. Atmosfären har en tydlig erotisk prägel i kombination med inslag av lidande
och skräck. Det finns en mångfald, som präglar scenbilden, då det är svårt att se
och beskriva den som en helhet. Det finns inte bara en bild att beskriva, utan flera,
heller inte en scen, utan flera. Och precis som i ett skådespel eller i det vardagliga
livet finns flera olika karaktärer, aktörer och rollgestalter. Kommunikationen och
samspelet präglas och karaktäriseras av den atmosfär, som dekor och rekvisita, så som
musik, belysning, kläder, attribut m.m. skapar. Den verbala kommunikationen tycks
inte vara den centrala. Kroppsspråk, blickar, gester och handlingar uppfattar jag vara
grundverktygen när det gäller samspel och kommunikation. Ord har en mindre betydelse,
däremot att få uttrycka något med kroppen, är det sätt på vilket samspelet och
kommunikationen gestaltar sig. Jag skulle vilja kalla det för sinnlig kommunikation,
vilken bygger på kroppens upplevelse genom sinnena. Det visuella har här stor betydelse,
men även lukt, smak, hörsel och känsel. För att ta ett exempel, så tilltalar och
stimulerar inte ett material främst ditt intellekt, men kan dock på många sätt
tilltala dina sinnen, hur det känns när du tar på det, hur det luktar, hur det låter
när du tar på det, hur det ser ut etc. Kommunikationen sker främst genom kroppen och
kroppsliga, ofta sexuella, attribut.
Kläder och roller hör ihop som Bill och Bull eller som Knoll och Tott, den ene
kan inte klara sig utan den andre. En roll förutsätter många gånger en kostym och
kostymen en rollinnehavare. Kostymen ger extra karaktär, styrka, legitimitet och pondus
åt rollen. Kostymen kommer heller inte till sin fulla rätt om inte rollinnehavaren kan
behärska sin roll och sina manér. Många gånger har kostymen och rollen en större
betydelse än själva rollinnehavaren. Goffman inleder sin studie i vardagslivets dramatik
med att citera George Santayana vilken gör en mycket poetisk beskrivning av masker:
"Masker är stelnade uttryck för och förträffliga imitationer av känslor,
på samma gång trovärdiga, diskreta och överdrivna. Levande ting i kontakt med luften
överdras ofrånkomligt med hinnor, och man förebrår inte hinnor för att de inte är
hjärtan; ändå tycks en del filosofer förarga sig över att bilder inte är ting och
ord inte är känslor. Ord och bilder är som skal, inte mindre integrerande delar av
naturen än den substans de täcker, men bättre apterade för ögat och mer öppna för
observation. Jag skulle inte vilja påstå att substans existerar för utseendets skull
eller ansikten för maskernas skull eller lidelserna för poesin och dygdens skull; alla
dessa faser och produkter är i lika hög grad indragna i varandets kretsgång
(Goffman
1974/2000).
Goffman menar att det är ett oursäktligt brott mot kommunikationssystemet att t.ex.
göra anspråk på att vara läkare eller präst, om man inte är det (a.a.).
Fetishklubben står i stark polaritet till vardagslivet, det är som dag och natt, som
blodpudding och hummer. Vi undrar kanske om ett intryck är sant eller falskt och det vi
då egentligen undrar är om den agerande är berättigad att spela den roll det är
frågan om och är då inte främst intresserade av det aktuella framträdandet. Om vi
utifrån detta resonemang gör en jämförelse mellan Goffmans diskussion utifrån
interaktionen i vardagslivet och interaktionen på fetishklubben ser vi att det är
framträdandet i sig som är det viktigaste inte om det är genuint eller oäkta. Vi
utgår ifrån att de agerande på ett eller annat sätt förvränger sin identitet och
egentligen inte besitter de egenskaper som rollen innehar då det som är av betydelse är
att rollen spelas och hur den spelas. Kvinnan med sin slav i hundkoppel rör sig runt i
lokalen. Hon är tjusigt klädd i en kort paljettklänning och välfriserad i en liten
nätt page. Han bär svarta läderbyxor och har bar överkropp. Han ser slokörad ut och
hon stolt och bestämd. Hon bär huvudet mycket högt och han sitt lågt. Väldresserat
håller han sig bakom henne hela tiden. Hon håller kopplet i sin högra hand en bit
ovanför sin axel. Jag står länge vid ett bord framför baren och ser dem flanera fram
och tillbaka, precis som om de vill visa upp sig. Eller så vill hon visa upp sin slav och
sin egen pondus. Jag står och beskådar dem och undrar om han får något att dricka.
Båda är allvarliga men ser ut att trivas. De verkar bekväma och trygga i sina roller.
Jag kan inte se att de pratar med varandra. Deras kroppsspråk, hållningar och gester är
tydliga, nästan övertydliga. Det här har de gjort förr och gör det väldigt bra.
Resultatet av det empiriska materialet säger mig att det förmodligen finns lika
många sociala aspekter och behov som sexuella. Atmosfären är en viktig
komponent när det gäller interaktionen på fetishklubben. Inredning, dekor, musik,
aktörernas kläder och attribut skapar den inramning som är central för atmosfären och
därmed interaktionen. Atmosfären får sin prägel med hjälp av tre centrala teman:
erotik (attribut som spelar på sexualiteten), mystik (attribut som döljer och skapar
oförutsägbarhet) och ondska (attribut som spelar på lidande och skräck). Kroppen
och kroppsspråket är det primära kommunikationsredskapet. Kroppen som domän
reglerar normer beträffande respekt och integritet. Kroppens uttryck är inte
utifrånstyrda av samhällelig- och social kontroll och disciplin utan istället
inifrånstyrd av aktörens egen känsla av integritets- och intimitetsgränser. Rollerna
och rollgestaltningen karaktäriseras av uppförstorade handlingar och svarshandlingar
(Goffman 1974/2000). Rollerna karaktäriseras ofta av undergivenhet eller dominans och
dessa roller gestaltas i den symboliska leken. Dresscode är en
viktig social kod att följa. Det är en grundläggande norm som manifesterar
tillhörighet, attityd och delad respekt. Kläderna förstärker intryck av handlingar och
är därmed den kommunikativa kroppens (Johansson 1999) hjälpmedel. Rekreation
innebär i det här sammanhanget att aktören kan slappna av; en slags konvalescens
från den samhälleliga kroppsliga disciplineringen (a.a.) samt från vardagens stress och
krav. Bekräftelse får aktören genom att synas, dels för de som
finner tillfredsställelse i att exponera sig samt för de aktörer som i andra sammanhang
känner sig udda och ensamma. Lek ger aktören möjlighet till
normöverskridande samt att problematisera tabubelagda teman (Brännberg 1998). Inom
lekens ramar tillåts aktören att experimentera med fantasier och möjliga roller. Leken
bidrar också till glädje och en lustfylld, uppsluppen stämning. Fetishklubben kan,
enligt resonemanget ovan, jämföras med omklädningsrummets stängda dörrar. Vissa
sociala normer och samhälleliga krav tillåts att sättas inom parentes. Det är
tillåtet att spela ut och leka med hemliga, mörka och lustfyllda sidor av sig själv.
Leken skapar också glädje, kreativitet, spänning och oförutsägbarhet. Inom lekens och
rollernas ramar kan man experimentera och briljera med sexuella och sociala tabun och
samtidigt erhålla respekt och t.o.m. beundran för ett beteende som under andra former
skulle ses som högst opassande och kanske t.o.m. avskyvärt. Kontakt: fetishklubben
fungerar som kontaktyta för de aktörer som har någon typ av fetishläggning och vill
träffa andra med liknande sexuella preferenser. Frizon: fetishklubben
utgör en frizon från samhällets informella spelregler som kontrollerar aktörens
sexuella uttryck i andra sociala sammanhang. De sexuella scripten som reglerar var,
när, hur och med vem sexualiteten får uttryckas (Gagnon och Simon 1973) behöver inte
följas i det här sammanhanget. Att gå på fetishklubb innebär en frihet, i den
bemärkelsen, att slippa den kontroll som samhället utövar över de sexuella
uttrycksformerna. Kanske inte främst den formella kontrollen, utan snarare
samhällsmedborgarnas informella kontroll beträffande sexualitetens spelregler.
Sexuella spel, symboler och handlingar, upplever jag, kan skönjas i många andra
sammanhang fast i mer omsorgsfullt legitimerande förklädnader. Under "rätt"
former är många sexuella uttryck och anspelningar legitima. Det är socialt accepterat
att flukta på underklädesreklamen vid varje spårvagnshållplats på väg till jobbet.
Och, varför inte, på Kajsa Bergqvists skinkor, som allt som oftast verkar leta sig ut ur
hennes minimala shorts och kameramannen är effektiv nog att fånga alla omöjliga vinklar
och vrår. Det är knappast socialt accepterat att gå på en s.k. kinkyklubb och göra
detsamma. Människan och samhället verkar ha ett synnerligt paradoxalt förhållande till
sexualiteten. Samtidigt som sexualiteten aktualiseras och debatteras flitigt i
offentligheten tillhör den också det som anses vara det mest privata. När sexualiteten
ältas och nöts i det offentliga blir den avmystifierad. För de som vill ha en gnutta
mystik, fantasi, förtrollning och spänning kvar kan glädjas åt att det finns en
vardagslivets backstage att beträda. Glöm inte kostymen! Jag vågade, vågar du?