Det som slår mig, på ett kusligt sätt; tysta röster bakom glitter, svartmålade ögon och läppar, gummihuvor, piercade ansikten, slöjor och masker av olika slag, talar till mig. Vad vill de säga, vad vill de visa eller vad vill de dölja? Jag har gjort min entré på scenen, som aktör och publik på samma gång. Kulisserna är fortfarande i rörelse efter att ha dragits undan, eller vibrerar de av spänning och förväntan? Föreställningen kan börja! Kvällen, eller snarare natten, på fetishklubben, har precis börjat och jag slås av hur mörkt det är när vi träder in i lokalen. Efter en lång, trappa, där belysningen blir rödare och skummare ju längre upp jag kommer, möter mig draperier och väggprydnader i form av svart plast och krom. Den svart läderklädde värden hänvisar oss till omklädningsrummet på andra sidan den svarta plasten. Med spänd förväntan och en ganska stor portion av rädsla och nervositet, träder jag och min väninna in på scenen. Det är ganska mörkt i lokalen och musiken pumpar ur högtalarna, så även mitt hjärta och mitt adrenalin. Det känns som vi klivit in i en dröm eller film, en ytterst overklig känsla. Vi känner oss ganska vilsna och bestämmer oss för att gå till baren, där vi åtminstone vet hur man gör och hur vi ska föra oss. Jag fascineras av alla dessa ansikten, de jag inte kan se, gömda under masker och de som markerats med mycket smink. Och alla dessa, mer eller mindre, nakna kroppar som vant och bekvämt rör sig i lokalen. Människor pratar, dansar, skrattar. På en barstol sitter ett par, hon i hans knä i små svarta lackshorts, som bara till hälften döljer hennes skinkor, vilka han smiskar med sin hand, under något jag skulle beteckna som förspel. Trots att musiken och sorlet är ganska högt går det att urskilja ett skrammel, som från kedjor och ett vinande och snärtande ljud från piskor. Och nu kommer vi till den, för mig, mest uppseendeväckande delen av de sceniska inslagen, en scen i sig kan man uttrycka det: Actionrummet. Rummet är öppet för insyn med två ingångar varav den ena är försedd med galler och den andra avspärrad med rep och försedd med information om att man gärna får titta men inte gå in! Rummet är utrustat med två metallställningar med kedjor och liknande i vilka de som vill bli smiskade m.m. hängs upp i. Förövrigt finns där bekväma kuddar, en och annan stol och dekor i form av svart plast. Vi vågar oss fram till avspärrningen och ställer oss så vi kan titta in. I den ena upphängningsanordningen är en kvinna fastspänd och en läderklädd man går fram och tillbaka och betraktar henne. Han har en liten piska i sin hand. Då och då smeker han den över hennes stjärt och då och då piskar han till henne ömsom på den ena skinkan och ömsom på den andra. I den andra ställningen hängs en man upp. Han bär lackbh och har små stringkalsonger på sig. De är två, en kvinna och en man i kvinnokläder, som turas om att piska honom på stjärten. Kvinnan uppträder aggressivt och verkar vara den som bestämmer. Ibland går de ut ur rummet och låter mannen hänga kvar, för att sedan komma tillbaka för att ge honom en ny omgång. De har tagit av honom kalsongerna och han hänger där enbart iförd sin lackbh. Kvinnan talar och skriker ibland till honom medan den kvinnoklädde mannen håller sig lite i periferin, men kommer fram ibland och hjälper till med piskandet. På en stol vid sidan om sitter ett par. Hon sitter gränsle över stolen och tittar på de andra tre, medan han sitter på knä framför i full aktion med huvudet mellan hennes ben.

Stämningen är en viktig del av atmosfären. Den är central på det sättet att det ligger en laddning över hela tillställningen, en erotisk laddning, då kläder, attribut och symboler spelar på det erotiska temat. Atmosfären präglas också av det mörka och mystiska. Många är svart klädda och inte helt sällan spelar kläder och andra attribut på grymhet, ondska och lidande. Man kan t.ex. se en och annan djävul, svart ängel eller bödel. Under min första observation gick jag omkring i en känsla av overklighet, som om jag klivit in i en fiktiv värld eller en ytterst bisarr och konstig dröm. Paradoxen till upplevelsen av grymhet och lidande, som attributen och kläderna delvis spelar på, är den fest, glädje, erotik och uppsluppenhet som genomsyrar stämningen. Mattias diskuterar inslagen av skräck som stämningshöjare på klubben: "Det är en balansgång mellan skräck och njutning. "Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor", det bygger lite på det. Desto farligare och mystifierat något är ju mer upphetsande och intressant är det. Det ska inte vara för öppet och du ska inte kunna förutsäga allt. Det ska gå runt några i mask som du inte ser vilka det är. Det är en medveten strategi som är en grundtanke".

Adrian beskriver hur han upplever atmosfären: "Intrycken leder, för mig, till vitalitet och lust. Jag kan känna mig rätt glad och tycka att livet är coolt och häftigt, att det finns en sån här dimension. Jag tänker på de gamla romerska överklassfesterna runt kejsaren. Man har inget bättre för sig eller man har det så pass bra att man har tid och pengar att ägna åt att klä upp sig och gå på såna här ställen och träffa vackra människor och känna den flärden. Det är långt ifrån en potatisåker eller att jobba på en industri".

Scenbilden är stark och på intet sätt medioker. Atmosfären berör. Den är full av intryck, provocerande inslag och färgstarka aktörer som spelar på tabubelagda strängar. Atmosfären har en tydlig erotisk prägel i kombination med inslag av lidande och skräck. Det finns en mångfald, som präglar scenbilden, då det är svårt att se och beskriva den som en helhet. Det finns inte bara en bild att beskriva, utan flera, heller inte en scen, utan flera. Och precis som i ett skådespel eller i det vardagliga livet finns flera olika karaktärer, aktörer och rollgestalter. Kommunikationen och samspelet präglas och karaktäriseras av den atmosfär, som dekor och rekvisita, så som musik, belysning, kläder, attribut m.m. skapar. Den verbala kommunikationen tycks inte vara den centrala. Kroppsspråk, blickar, gester och handlingar uppfattar jag vara grundverktygen när det gäller samspel och kommunikation. Ord har en mindre betydelse, däremot att få uttrycka något med kroppen, är det sätt på vilket samspelet och kommunikationen gestaltar sig. Jag skulle vilja kalla det för sinnlig kommunikation, vilken bygger på kroppens upplevelse genom sinnena. Det visuella har här stor betydelse, men även lukt, smak, hörsel och känsel. För att ta ett exempel, så tilltalar och stimulerar inte ett material främst ditt intellekt, men kan dock på många sätt tilltala dina sinnen, hur det känns när du tar på det, hur det luktar, hur det låter när du tar på det, hur det ser ut etc. Kommunikationen sker främst genom kroppen och kroppsliga, ofta sexuella, attribut.

Kläder och roller hör ihop som Bill och Bull eller som Knoll och Tott, den ene kan inte klara sig utan den andre. En roll förutsätter många gånger en kostym och kostymen en rollinnehavare. Kostymen ger extra karaktär, styrka, legitimitet och pondus åt rollen. Kostymen kommer heller inte till sin fulla rätt om inte rollinnehavaren kan behärska sin roll och sina manér. Många gånger har kostymen och rollen en större betydelse än själva rollinnehavaren. Goffman inleder sin studie i vardagslivets dramatik med att citera George Santayana vilken gör en mycket poetisk beskrivning av masker:

"Masker är stelnade uttryck för och förträffliga imitationer av känslor, på samma gång trovärdiga, diskreta och överdrivna. Levande ting i kontakt med luften överdras ofrånkomligt med hinnor, och man förebrår inte hinnor för att de inte är hjärtan; ändå tycks en del filosofer förarga sig över att bilder inte är ting och ord inte är känslor. Ord och bilder är som skal, inte mindre integrerande delar av naturen än den substans de täcker, men bättre apterade för ögat och mer öppna för observation. Jag skulle inte vilja påstå att substans existerar för utseendets skull eller ansikten för maskernas skull eller lidelserna för poesin och dygdens skull; alla dessa faser och produkter är i lika hög grad indragna i varandets kretsgång… (Goffman 1974/2000).

Goffman menar att det är ett oursäktligt brott mot kommunikationssystemet att t.ex. göra anspråk på att vara läkare eller präst, om man inte är det (a.a.). Fetishklubben står i stark polaritet till vardagslivet, det är som dag och natt, som blodpudding och hummer. Vi undrar kanske om ett intryck är sant eller falskt och det vi då egentligen undrar är om den agerande är berättigad att spela den roll det är frågan om och är då inte främst intresserade av det aktuella framträdandet. Om vi utifrån detta resonemang gör en jämförelse mellan Goffmans diskussion utifrån interaktionen i vardagslivet och interaktionen på fetishklubben ser vi att det är framträdandet i sig som är det viktigaste inte om det är genuint eller oäkta. Vi utgår ifrån att de agerande på ett eller annat sätt förvränger sin identitet och egentligen inte besitter de egenskaper som rollen innehar då det som är av betydelse är att rollen spelas och hur den spelas. Kvinnan med sin slav i hundkoppel rör sig runt i lokalen. Hon är tjusigt klädd i en kort paljettklänning och välfriserad i en liten nätt page. Han bär svarta läderbyxor och har bar överkropp. Han ser slokörad ut och hon stolt och bestämd. Hon bär huvudet mycket högt och han sitt lågt. Väldresserat håller han sig bakom henne hela tiden. Hon håller kopplet i sin högra hand en bit ovanför sin axel. Jag står länge vid ett bord framför baren och ser dem flanera fram och tillbaka, precis som om de vill visa upp sig. Eller så vill hon visa upp sin slav och sin egen pondus. Jag står och beskådar dem och undrar om han får något att dricka. Båda är allvarliga men ser ut att trivas. De verkar bekväma och trygga i sina roller. Jag kan inte se att de pratar med varandra. Deras kroppsspråk, hållningar och gester är tydliga, nästan övertydliga. Det här har de gjort förr och gör det väldigt bra.

Resultatet av det empiriska materialet säger mig att det förmodligen finns lika många sociala aspekter och behov som sexuella. Atmosfären är en viktig komponent när det gäller interaktionen på fetishklubben. Inredning, dekor, musik, aktörernas kläder och attribut skapar den inramning som är central för atmosfären och därmed interaktionen. Atmosfären får sin prägel med hjälp av tre centrala teman: erotik (attribut som spelar på sexualiteten), mystik (attribut som döljer och skapar oförutsägbarhet) och ondska (attribut som spelar på lidande och skräck). Kroppen och kroppsspråket är det primära kommunikationsredskapet. Kroppen som domän reglerar normer beträffande respekt och integritet. Kroppens uttryck är inte utifrånstyrda av samhällelig- och social kontroll och disciplin utan istället inifrånstyrd av aktörens egen känsla av integritets- och intimitetsgränser. Rollerna och rollgestaltningen karaktäriseras av uppförstorade handlingar och svarshandlingar (Goffman 1974/2000). Rollerna karaktäriseras ofta av undergivenhet eller dominans och dessa roller gestaltas i den symboliska leken. Dresscode är en viktig social kod att följa. Det är en grundläggande norm som manifesterar tillhörighet, attityd och delad respekt. Kläderna förstärker intryck av handlingar och är därmed den kommunikativa kroppens (Johansson 1999) hjälpmedel. Rekreation innebär i det här sammanhanget att aktören kan slappna av; en slags konvalescens från den samhälleliga kroppsliga disciplineringen (a.a.) samt från vardagens stress och krav. Bekräftelse får aktören genom att synas, dels för de som finner tillfredsställelse i att exponera sig samt för de aktörer som i andra sammanhang känner sig udda och ensamma. Lek ger aktören möjlighet till normöverskridande samt att problematisera tabubelagda teman (Brännberg 1998). Inom lekens ramar tillåts aktören att experimentera med fantasier och möjliga roller. Leken bidrar också till glädje och en lustfylld, uppsluppen stämning. Fetishklubben kan, enligt resonemanget ovan, jämföras med omklädningsrummets stängda dörrar. Vissa sociala normer och samhälleliga krav tillåts att sättas inom parentes. Det är tillåtet att spela ut och leka med hemliga, mörka och lustfyllda sidor av sig själv. Leken skapar också glädje, kreativitet, spänning och oförutsägbarhet. Inom lekens och rollernas ramar kan man experimentera och briljera med sexuella och sociala tabun och samtidigt erhålla respekt och t.o.m. beundran för ett beteende som under andra former skulle ses som högst opassande och kanske t.o.m. avskyvärt. Kontakt: fetishklubben fungerar som kontaktyta för de aktörer som har någon typ av fetishläggning och vill träffa andra med liknande sexuella preferenser. Frizon: fetishklubben utgör en frizon från samhällets informella spelregler som kontrollerar aktörens sexuella uttryck i andra sociala sammanhang. De sexuella scripten som reglerar var, när, hur och med vem sexualiteten får uttryckas (Gagnon och Simon 1973) behöver inte följas i det här sammanhanget. Att gå på fetishklubb innebär en frihet, i den bemärkelsen, att slippa den kontroll som samhället utövar över de sexuella uttrycksformerna. Kanske inte främst den formella kontrollen, utan snarare samhällsmedborgarnas informella kontroll beträffande sexualitetens spelregler.