Inför Anna
Bäséns och Niklas Långströms bok ”Pervers?” sammanställde jag under
rubriken ”KinkyVänliga Terapeuter” en lista över organisationer och
enskilda terapeuter dit personer med ovanlig sexuell läggning skall
kunna vända sig med sina problem utan att riskera att bli illa
behandlade. En stor del av de som skrev upp sig på listan fick höra
talas om den genom artikeln ”KinkyVänliga Terapeuter sökes” i
Sexologinytt. Några kom i kontakt med listan via själva boken, och
skrev i efterhand upp sig för dess nätversion,
www.svensksexologi.se/kvt
Samtliga som hörde av sig var personer som ville skriva upp sig
eller sin organisation på listan. Av dessa var det många som hade
kommentarer om projektet, men med ett enda undantag var dessa
allmänt hållna om att det var ett bra initiativ et cetera.
Undantaget var Birgitta Hulter, som tog tillfället i akt att
problematisera frågan om valfrihet kontra självdestruktivitet.
Brevet var ställt till mig personligen, men eftersom jag ansåg det
vara av allmänintresse bad jag henne om tillstånd att publicera det
i tidskriften.
I strävan att vara vidsynt och öppensinnad och undvika gamla
fördomar et cetera är det oerhört viktigt att man inte tappar
fotfästet och börjar uppmuntra övergrepp och självdestruktivitet.
Den kanske svåraste biten är att se skillnaden mellan det som
verkligen är övergrepp eller självdestruktivitet, det som inte är
destruktivt i sig men som får destruktiva konsekvenser på grund av
fördomar och okunskap, och det som man på grund av fördomar och
förlegade psykologiska teorier upplever som övergrepp eller
självdestruktivitet utan att det på något sätt är kränkande eller
destruktivt för inblandade parter. Hulters princip att utgå från den
individuella situationen förefaller mig vara en mycket bra
startpunkt för att försöka komma till rätta med det problemet.
Det är oerhört centralt detta, att inte dra gränsen mellan per
definition goda läggningar/preferenser och per definition onda
läggningar/preferenser, utan mellan sådant som den enskilde
patienten och hens omgivning mår bra av respektive far illa av.
Xenu Cronström
******
Hej Xenu!
I mitt arbete med klienter respekterar jag naturligtvis dem!
Människor förändras under hela livet - även i sin sexualitet.
Anledningen till att någon söker sexologisk hjälp är att han/hon
inte mår bra. Något behöver då förändras i tillvaron och vad detta
är kan jag inte uttala mig om på förhand. Man måste
förutsätt-ningslöst klarlägga klientens/parets situation,
erfarenheter, tankar och känslor samt utgå ifrån vad klienten önskar
förändra. Vissa förändringar kan jag stötta och bidra till medan
andra knappast är möjliga att förändra (bl a sexuell inriktning).
Man måste utgå ifrån den individuella situationen. Då en människa
har en egenhet som inte skadar personen eller hans/hennes partner så
är ju det helt OK att stödja så att skuld- och skamkänslor inte ska
behöva störa utlevelsen. Är det så att böjelsen är destruktiv för en
själv eller partnern så är ju situationen helt annorlunda. Här måste
jag vara tydlig i att stödja klienten att kunna vara tillåtande mot
sina egna möjligheter att fungera väl utan att skada sig själv eller
andra!
Tyvärr finns många unga i dag som gör allehanda tydligt
självdestruktiva utspel och det vore oetiskt och cyniskt att inte
stödja klienten att bryta det självdestruktiva mönster och våga leva
i kärlek och omtanke om sig själv och sin partner.
Enligt min mening är en ”kinkyvänlighet” acceptabel bara då
människan kan må bra vid utövandet av sin särskilda läggning. Jag
har för avsikt att stödja alla mina klienters mot hälsa, helhet och
tillfredsställelse, ”sexual well-being” vad gäller sin identitet,
sin kropp och sina relationer till andra människor!
Med vänlig hälsning
Birgitta Hulter
Doktor i medicinsk vetenskap
och auktoriserad specialist i klinisk sexologi (NACS)