Hur hjälper man en onormal människa?
Under hösten 2006 ägnade massmedia mycket utrymme åt mobbning. Åt barn som far illa genom sociala utstötning-smekanismer i skolorna. Ett karaktäristiskt drag i många fall av mobbning är att offret, den mobbade, definieras som onormal. Definieras som annorlunda, som felaktig. Alltför ofta har offret kommit att acceptera denna syn, och föraktar sig själv snarare än sina plågoandar. Ännu delas denna syn ofta även av själva skolorna. Man ser den mobbade som problemet, och löser detta med att schasa bort offret till en annan skola. Att motverka denna reflexmässiga reaktion är en av hörnstenarna i kampen mot mobbning, och tack och lov blir det allt vanligare att man i stället flyttar på dem som begår mobbningen.

På ett mer allmänmänskligt plan är det tyvärr svårare att bli av med detta fenomen, denna uppdelning i normala och onormala och denna utstötning av dem som stämplats som onormala. Vem som helst kan drabbas av att bli stämplad som onormal, och ingen är immun mot att med djupaste självförakt betrakta sig själv som onormal.

 Normopati
Detta sistnämnda fenomen beskriver Åsa Bolmstedt under beteckningen ”normopati” i sin artikel ”Desperat jakt på ett normalt liv” i Dagens Nyheter 9:e maj 2006. Hon redogör där för psykologen Monica Bruns erfarenheter av hur människor ständigt vingklipper sig själva i sina överdrivna försök att vara ”som alla andra”. Hur de gör sig dummare än vad de är och presterar mindre än vad de förmår för att inte sticka ut från mängden. Hur män, av rädsla för att framstå som ”bögiga”, avstår från ”omanliga” nöjen och yrkesval som till exempel att hålla på med kläder. Hur kvinnor fjättras av snäva kvinnlighetsideal, och så vidare. I samma artikel beskriver teologie doktorn Maria Liljas Stålhandske hur längtan efter att vara ”normal” kan bli ett allt överskuggande tryck, hur det kan bli ett sjukligt tillstånd i sig självt:

 ”Till slut leder [försöken att vara ”normal”] till en känsla av tomhet och av att inte vara levande. Känslan av tomhet är också en av de vanligaste orsakerna till att vi söker psykiatrisk hjälp”

Kategorism
När det handlar om homosexuella individers internaliserade förtryck kallas det ofta för internaliserad homofobi, och när det handlar om invandrares negativa självbild kallas det ibland för internaliserad rasism. När det handlar om andra sexuella minoriteter än just homosexuella kan man med fördel kalla fenomenet för internaliserad parafobi. Men samma grundläggande fenomen existerar i någon mån inom oss alla, på många av livets områden. Internaliserad kategorism, om man så vill.

 Vad är då kategorism? Att dela in människor i kategorier är oundvikligt, och i sig självt är det inte något negativt. Men det är lätt hänt att man ger kategorierna för stor betydelse. Att man övertolkar utifrån sina föreställningar, eller rent av att man reducerar komplexa medmänniskor till stereotypa bilder av hur man föreställer sig kategorierna. Då har kategorierna blivit kategorism, en mental tvångströja för en själv och ett förtryck mot den man gör det mot.

Destruktivt medlidande
Hur skall man då göra när en människa bönfaller om hjälp med att ”bli normal”? Frågan är allt annat än lätt. Människan har ofta en djup övertygelse om att det är henne det är fel på, att hon inte duger som hon är. Att acceptera sin avvikelse från ett verkligt eller påstått genomsnitt kan även få ödesdigra sociala konsekvenser. Inte sällan omges man av människor som i närmast outsinlig ömsint omtänksamhet vill hjälpa en att bli fri från sin ”sjukdom”, på det underförstådda villkoret att man accepterar en självbild som sjuk. Om man i stället började påstå att man duger som man är så skulle detta inte bara betyda att man är bortom räddning, utan även att man är fruktansvärt otacksam mot sina självutnämnda med-ömkare. Det är mycket lätt att falla i den fälla som ibland kallas för ”hjälparsyndromet”, att stärka sin egen självkänsla på andras bekostnad genom att ge dem ”hjälp” som i praktiken trycker ner dem.

En lysande makaber illustration av denna princip inleder filmen X-Men: The Last Stand (2006). I ett badrum, som vore mycket prydligt om man kunde bortse från blodfläckarna, de avslitna fjädrarna och de blodiga knivarna, står en ung ängel och försöker desperat slita av sig sina vingar – livrädd för att hans pappa skall få veta hans skamliga hemlighet, att han kan flyga. Pappan upptäcker honom trots allt, men blir inte arg. I stället viger han sitt liv åt att försöka bota sonen från hans flygförmåga. Detta utan att någonsin inse att det inte är vingarna som är problemet, utan att felet ligger helt hos hans egen välvilliga trångsynthet och hos omvärldens betydligt mindre välvilliga dito.

Hjälpandets irrvägar
När det kommer till terapi finns det ytterligare ett svårt problem att brottas med. Nämligen det som psykologen Tana Dineen behandlar i sin bok ”Manufacturing Victims”. Problemet kan lite förenklat sammanfattas med att terapimarknaden lyder under samma dynamik som resten av marknadsekonomin. Om man kan skapa ett behov som man själv kan tillgodose så har man skapat sig en ekonomisk guldgruva. För att guldgruvan inte skall sina gäller det dock att behovet aldrig blir slutgiltigt tillfredställt. Lyckliga kunder är dåliga kunder, precis som missnöjda kunder. En bra kund är tacksam men otillfredsställd, ivrig att snart komma tillbaka och betala mer pengar.

Detta problem finns på alla marknader, men på terapimarknaden blir det extra farlig eftersom det är så svårt att påvisa såväl utgångsläge som effekt. Det som man fastställer som ”felaktigt” behöver absolut inte vara något problem i sig, det räcker att man övertygar både sin patient och sig själv om att det är ett problem. Därefter kan man inte längre motbevisas. Patienten skall helst få ohygglig ångest över sitt problem, så att han är motiverad att lägga enorma mängder tid och pengar på att bli ”frisk”. Allra bäst är det om det som är ”fel” med honom är något som det absolut inte går att göra något åt, så att terapi för hög timtaxa kan få fortgå resten av livet.

Som en extra bonus skyddas systemet av sin egen gräslighet. Hur skall man som terapeut någonsin kunna erkänna för sig själv att man utsatt patienter för något sådant? Hur skall man som patient någonsin kunna erkänna för sig själv att man slängt bort stora delar av sitt liv på en helt meningslös kamp mot sig själv? Ämnet blir känsligt och ofta svårt att diskutera ens på ett teoretiskt plan.

Detta i största allmänhet. Om vi i stället börjar fundera specifikt kring sexuella variationer, så kallade parafilier, så blir frågan genast oändligt mycket mer komplicerad. Nog för att allt det hittills nämnda stämmer. Få andra områden av människors liv och psyke kan konkurrera med sexualiteten när det gäller att vara belägrad av snäva och godtyckliga normer för vad som skall anses friskt och normalt, grov och godtycklig kategorism, ångest, allmän moralpanik och allsköns bråte. Arvet går tusentals år tillbaka och är djupt rotat i vår kultur. För bara ett par decennier sedan var botande av homosexualitet en av de stora guldgruvorna i terapibranschen. Sedan dess har man insett att detta bara ledde till ett ohyggligt lidande.

Att ”bota” homosexualitet
Numera räknas det som kvacksalveri. Många homosexuella, precis som många heterosexuella, är självdestruktiva och behöver hjälp. Men detta måste numera ses som mer specifika problem, inte som effekter av att de är homosexuella. I USA har de som fortfarande försöker bota homosexualitet fått lämna APA (American Psychological Association) och i stället grunda sitt eget alternativa psykologförbund NARTH (National Association for Research & Therapy of Homosexuality), finansierat av den kristna högern. Rent allmänt har kunskapen om sexuella minoriteter ökat explosionsartat under de senaste decennierna, och därmed även förståelsen för dem, samtidigt som gamla föråldrade fördomar fortfarande frodas.  

Ett gott exempel på denna utveckling är den kände psyko-analytiken Robert Stoller. 1975 publicerade han verket ”Perversion: The Erotic Form of Hatred”. I denna utgår han bland annat från Freuds sekelgamla skriverier, och anklagar utifrån dessa hypotes-modeller de som avviker från mainstreamsamhällets sexuella normerna för att bygga sin sexualitet på hat. Visserligen såg han i stor utsträckning dessa ”perversioner” som konstruktiva sätt att hantera detta påstådda hat, och för sin tid var han mycket vidsynt och liberal. Men grundsynen var ändå att man är en felaktig och skadad person om ens lust ligger utanför hans samtids godtyckliga normer.

1991 gjorde dock Stoller själv en helomvändning med boken ”Pain & Passion : A Psychoanalyst Explores the World of S & M”. I denna utgår han från verkligheten i form av ett urval av intervjupersoner som med god marginal är tillräckligt brett för att han på empirisk grund skall kunna tillbakavisa sina tidigare antaganden och konstatera att de negativa värdeomdömena var obefogade. Tyvärr dog Stoller redan samma höst, så P&P blev hans sista verk. Bland dem som fortfarande anser att sadomasochism med flera minoritetsläggningar skulle vara dåliga sexualiteter brukar denna bok förbises helt, medan hans tidigare verk fortfarande ses som en av de i särklass främsta kunskapskällorna.

Sjukdomsstämplar på tillbakagång
Under en övergångsperiod räknade man homosexualitet som både friskt och sjukt. Homosexuella som trivs med sin läggning och sig själva räknades som friska, medan de som var självdestruktiva eller skämdes över sin sexualitet fortfarande ansågs lida av den psykiska störningen homosexualitet. Alla andra sexuella minoriteter befinner sig nu i denna övergångsperiod. Själva sjukdomsstämplarna finns fortfarande kvar, men omfattar endast de individer som far illa eller begår övergrepp. Detta är ett enormt framsteg från DSM III, som tyvärr fortfarande används på sina håll, enligt vilken alla människor med ”avvikande” sexualitet kategoriserades som per definition psykiskt störda.

Frågan om vem som skall räknas som frisk och vem som skall räknas som sjuk handlar sålunda just nu väldigt mycket om kategorism, om vilket fenomen och vilken individ som skall räknas till vilken kategori. De som tar avstånd från till exempel homosexualitet eller sadomasochism framhäver de individer som är självdestruktiva eller begår övergrepp och osynliggör de som lever ut sin sexualitet i förnöjd ensamhet eller hänsynsfulla ömsesidiga relationer. Mycket vanligt är också att försöka få de båda grupperna förknippade med pedofili. De som försöker göra denna koppling väljer rutinmässigt att ignorera och osynliggöra den enormt viktiga skillnaden mellan pedofili och alla andra sexualiteter: Att den riktar sig mot barn.

I motsats till objektbaserade läggningar som fetischism och dendrofili så har läggningarna heterosexualitet, homosexualitet, sadomasochism och pedofili det gemensamt att de riktar sig mot människor. En människa kan fara illa och har rätt till sin integritet. För vuxna innebär rätten till integritet en rätt att få tacka ja eller nej till en sexuell relation med en annan vuxen, men för barn innebär rätten till integritet snarare en rätt att slippa ta ställning till den sortens beslut. Barn är inte redo att hantera ett vuxet sexliv, och de kan inte värja sig mot manipulation eller påtryckningar. Medan vanliga heterosexuella, homosexuella och sadomasochister kan hitta kompatibla beslutskapabla vuxna att till ömsesidig lycka leva ut sina läggningar med, finns det för renodlade pedofiler inte några acceptabla partners att hitta.  

Guilt by disassociation
Guilt by association är ett vanligt fenomen. Man definierar en kategori utifrån de värsta exemplen, men låter kategorin känneteckna allt eller alla som kan tänkas ingå i den. För att få guilt by association att gå ihop får man ibland kombinera det med guilt by disassociation, att de fall som inte överenstämmer med anklagelsen anklagas för att inte vara några verkliga representanter för kategorin. I sexuella sammanhang kan detta innebära att man hävdar att all pornografi är kvinnoförnedrande, att alla bögar sprider HIV, att alla sadister gillar misshandel, att alla masochister är självdestruktiva, att alla pedofiler begår sexuella närmanden eller värre mot barn, och så vidare.

När man utgår från dessa hårda stereotyper, hur hanterar man då de fall som inte överenstämmer med stereotypen? Hur ser man på fina sexbilder? Hur ser man på bögar som använder kondom eller är monogama, på empatiska sadister som aldrig skulle kunna trivas med att piska någon annan än en villig masochist som trivs med det, och på harmoniska masochister som trivs med sig själva och sina sexliv? Hur ser man på pedofiler som prioriterar att inga barn skall riskera att fara illa högre än vad de prioriterar sin egen sexuella utlevelse och som därför håller sig borta från barn – pedofiler som aldrig har begått några närmanden eller värre mot barn, och som aktivt avser att aldrig göra det i framtiden heller?

Allt för ofta börjar man med att anklaga dem för att ”egentligen” överenstämma med stereotypen. Antingen så ljuger de om sig själva och spelar teater, eller så nöjer man sig med att hävda att även om stereotypen inte stämmer så stämmer den ändå, per definition. När detta försvar faller retirerar man till att i stället anklaga dem för att inte vara några verkliga representanter för respektive kategori. Detta har den fördelen att de tillfälligt slipper stigmat, men det innebär samtidigt att de hela tiden riskerar att bli anklagade igen och att de under tiden inte ens kan försvara sig utan att riskera att väcka den förbjudna frågan igen. Till exempel, om all porr räknas som per definition är kvinnoförnedrande så kan det fortfarande ges ett litet utrymme för sexualupplysning, ”erotik” och konst som innehåller nakenhet – men bara på nåder. Varje sådant alster står under ett ständigt hot att bli stämplat som ”porr” och därmed fördömt.

Svårhanterliga problem
Problem med sexuell utlevnad som är självdestruktiv eller inkluderar kränkningar mot andra kan vara nog så svåra att hantera när personen är mainstreamheterosexuell. Om personen dessutom är till exempel bisexuell eller sadomasochist så tillkommer en mängd problem. Till att börja med har vi ofta homofobi och annan parafobi från patientens omgivning, från terapeuten själv, från element i terapeutens utbildning, och till råga på eländet från patienten själv. Problemen blandar sig med varandra i komplexa mönster. Många unga har traumatiska sexuella erfarenheter för att de inte haft tillräckligt med stöd från sin omgivning. Detta gäller även mainstreamheterosexuella, men i än högre grad för HBTQ-personer. (Homo, Bi, Trans och Queer, där Queer även inkluderar polyamorösitet och kinkysexualiteter som till exempel sadomasochism.) Det är svårt att hitta rätt när man inte vågar fråga folk om råd av rädsla för att de skall förakta en eller börja sprida rykten om en. Dessutom kan en person ha haft ett sunt men djupt masochistiskt sexliv bakom sig, men längre fram av andra orsaker blivit självdestruktiv eller fått andra problem med sexlivet.

En kvinna som kontaktat mig berättar att hon och hennes dåvarande make hade ett välfungerande sadomasochistiskt förhållande, med henne själv som undergiven, tills hon råkade ut för en ridolycka där hon skadade nacken. Sedan dess hade hon ont, en hemsk och helt oerotisk form av smärta. Denna distraherade henne, gjorde det omöjligt för henne att njuta av någon form av sexuell utlevnad, varken sadomasochism eller vanliga samlag fungerade. Detta fick relationen att knaka i fogarna, varför hon sökte sexologisk hjälp. I stället för hjälp och stöd upplevde hon sig hånad av terapeuterna, de kom med helt oförstående kommentarer som att ”du som är masochist borde väl tycka om smärta”.

I det fallet gick det ändå så långt att hon berättade om sin sexualitet. Många som har ogenomsnittlig sexualitet vågar överhuvudtaget inte öppna sig för en terapeut eller alls söka terapi, eftersom de befarar att terapeuten inte kommer att möta dem med den förståelse och respekt som en patient behöver och förtjänar.

Relationsproblem kan vara svåra nog att hantera när båda parter är mainstreamheterosexuella och det bara handlar om att de inte vill lika ofta eller att den ena inte kan acceptera att den andra onanerar. På tok för ofta landar det i att den ena parten fås att känna sig äcklig och onormal. Om den ena är mainstream-heterosexuell och den andra t.ex. bisexuell, sadomasochist eller polyamorös så kan det bli än mer komplicerat. De flesta HBTQ-personer kan trivas med monogama mainstreamrelationer även om de egentligen vill ha mer, och de flesta mainstreampartners kan acceptera sin partner som hen är så länge som hen inte försöker pressa en till att delta. Men det är också vanligt att den som vill mer försöker pressa och tjata eller att den som vill mindre tycker att partnern är sjuk och översexuell. Sådana situationer är inte bara skadliga för båda parter, utan dessutom svåra att lösa om de älskar varandra och vill fortsätta vara ett par.

Att inte kunna leva ut sin sexualitet tillsammans med sin partner är jobbigt nog även om hen är förstående. Om den man älskar ständigt förmedlar till en att ens sexualitet är äcklig och att man inte duger som man är, då är det väldigt lätt att ta till sig denna negativa självbild alldeles oavsett vad man i övrigt har med sig i bagaget. Detta i än högre grad om man någon gång har försökt leva ut sin sexualitet på något sätt som ens älskade har kommit att fara illa av. Man är i detta läge starkt motiverad att acceptera sekelgamla spekulationer som om de vore empiriska fakta, trots att man själv blir nedvärderad av dessa. Självföraktet har man ju redan accepterat. Allt man vill ha är hoppet om en förklaring, en ursäkt att komma med, och helst även en mirakelmedicin.

En man som jag diskuterat mycket med berättar att han hade en period i sitt liv då han hade mycket sex bakom ryggen på sin hustru och sina barn. Han brände mycket pengar på prostituerade, och han brände sig själv genom att leva ut sin masochism på ett gränslöst och riskignorerande vis. Kastade sig på knä för vilken kvinna som helst, utan att kolla upp att hon var vettig och juste och att personkemin fungerade. Gjorde sig själv till en ”slit och släng”-leksak. Det hela slutade med att hans hustru tvingade honom att gå i terapi för att bli botad från sin sexualitet.

I valet mellan att byta personlighet och att förlora både sin hustru och sina barn tog han samma utväg som USA:s nuvarande president en gång tog för att hantera sin alkoholism: Han gick med i en kristen själhjälpsgrupp, och blev där djupt religiös. Sedan dess är hans liv en evig kamp mot honom själv och den sexdrift som han ännu inte helt lyckats kväsa. Det händer fortfarande att han kysser sin hustru, trots att han inser att det är objektifierande och sålunda egentligen djupt kränkande. Som ett led i sin personliga kamp tillbringar han också periodvis en hel del tid på Internet med att försöka övertyga allmänheten om att sadomasochism är en sjukdom, med sin egen tragiska bakgrund som varnande exempel.

Att vara sig själv
Både i USA och här i Sverige finns det en smärre folkrörelse av ”ex-gays”, före detta homosexuella som blivit botade. I vissa fall genom förbön, i andra fall genom terapi. En ännu större folkrörelse är ”ex-ex-gays”. Före detta före detta homosexuella, som förlorat sin tro respektive kommit över terapin, och nu är homosexuella igen. Främsta skillnaden mot innan de blev ”botade” är att de på vägen förlorat mängder av sin tid, av sin livsenergi och av sina pengar, och det enda de fått för besväret har varit mer bagage att släpa på.