Pingst. Sommar! Förestående semester!! Jobb som inte blivit gjort…

Som ni alla kunde läsa i föregående nummer är Margareta Nordeman missnöjd med hur procedurerna kring auktorisationen sköts. Dessutom är hon missnöjd med mig.

Jag tycker Margareta har rätt såtillvida att vi ännu inte har lyckats åstadkomma några riktigt tillfredställande rutiner för auktorisationsprocedurerna. Logistiken är besvärlig, med många personer och nivåer inblandade. Jag har redan tidigare uttryckt min uppskattning av det tålamod som de sökande visar prov på.

Auktorisationen är en allvarlig sak. Kompetensen är en central del av den professionella identiteten. Den som söker auktorisation vill skaffa sig ett dokument som utvisar vederbörandes kompetens som sexolog. Sökanden utsätter sig för en närgången granskning; satsar tid och pengar - på att ställa samman ansökan och på avgifter till föreningen. Det är klart att man vill ha lite koll på vad som händer och hur lång tid det tar.

Alla inblandade jobbar ideellt, och har sina ordinarie arbeten som ständiga följeslagare. De fyra ledamöternas enskilda och gemensamma bedömning av ansökan ligger till grund för den svenska auktorisationskommittén ställningstagande och beslut. Vid godkännande skall sedan beslutet granskas och konfirmeras på NACS-nivå. Där sker också auktorisationen, vid möte med den nordiska kommittén. För att hålla kostnaderna nere träffas denna grupp vid kongresser som NACS, WAS och liknande tillfällen, då resa och uppehälle redan är betalda. Det är alltså fråga om glesa sammanträden, en till två gånger årligen.

När bedömningen är klar återgår ärendet till styrelsen. Den sökande får besked om utfallet, och för den som godkänts skall resten av avgiften erläggas. Diplomen skall skrivas ut. Slutligen skall diplomen undertecknas dels av svenske ordföranden, alltså för närvarande av mig, dels av NACS ordförande, f.n. Osmo Kontula.

Jag tror det är fullt möjligt att få flyt på verksamheten, men det är många delmoment som skall samordnas i förhållande till varandra. Inom styrelsen jobbar vi med frågan, och ämnar presentera ett upplägg vid årsmötet i Estland.

På vägen har en del oklarheter dykt upp. Inget konstigt med det - hur noggrann man än är kan man inte förutse allt. Reglerna har krävt kompletteringar. Bestämmelsen om lämplighetsintyg är en sådan, som inte stött på några protester. Diskussionen kring titeln "specialist in…" är samma andas barn. Rent sakligt är denna titel naturligtvis utmärkt. Och den har inte heller ändrats.

Margareta ifrågasätter demokratin i föreningen bl.a. utifrån titeldiskussionen. Jag kan inte se att den brister. Margareta tycker att jag ifrågasätter årsmötesbeslut. - Javisst, varför inte? Men jag har inte kört över något sådant beslut. Jag har bara tänkt högt, t.ex. kring "specialist"-titeln, och det tycker jag borde vara något som gynnar demokratin. Jag tycker fortfarande att uttrycket "specialist" är olyckligt valt, eftersom det är så etablerat i ett annat sammanhang, även detta inom hälso- och sjukvården där flertalet av de kliniska sexologerna arbetar. Jag har visserligen inget bättre uttryck att föreslå, men det kanske någon annan har. Och det är väl inte heller nödvändigt för att ta upp frågan till diskussion.

Margareta talar också för "den sexologiska familjens styvbarns". Många av medlemmarna känner sig utanför "den inre kretsen", menar hon. Hon har säker rätt. En så stor familj som vår måste med nödvändighet innehålla undergrupper. En av dem kan man kalla styrelsegruppen, som har sitt förtroendeuppdrag gemensamt, och därför har mycket med varandra att göra. Min uppfattning är att nuvarande styrelse utgör en väl fungerande arbetsgrupp med högt i tak och utan prestige. Makten kan lätt framstå som arrogant, men det är inte säkert att det är sakligt riktigt. Det kan också vara fråga om föreställningar och fantasier som man utifrån laddar maktens grupperingar och företrädare med.

"Den inre kretsen" ser troligtvis olika ut för olika personer. Vi har olika professioner och har varit med olika länge, känner olika många.

Hela styrelsen är starkt medveten om hur viktiga medlemmarna är för föreningen – vi medlemmar är ju föreningen, och de nya är dess framtid! Vid NACS-kongressen i Visby gjorde vi i styrelsen ett försök att formalisera ett faddersystem, för att motverka utanförkänslan för "NACS-noviser". Kanske kunde vi inte genomföra det fullt ut. Eller också behövdes det inte – det var hur som helst ingen som utnyttjade det.

Väl mött i Pärnu. Till dess:

Glad Midsommar!

Axel Brattberg