Vad är kön?- en dialog om begrepp

Denna diagnos gällande sexologins genes och status är en subjektiv uppfattning vars verklighetsunderlag kan diskuteras. Att driva en sådan diskussion är säkerligen det mest verkningsfulla medel vi har för att föra utvecklingen vidare.

Så långt tillbaka jag kan minnas, det handlar om fem-sexårsåldern, har förhållandet mellan könen, samt de upplevelser som kan inställa sig i könsliga kontakter, varit mitt främsta intresse; varit det jag känt mig mest berörd av. Det tog emellertid ett fyrtiotal år innan jag, efter att ha prövat diverse sidospår, kom att koncentrera mig på könsfrågor. Detta skedde genom att jag valde sexologi som studiefält och praktisk verksamhet.

Efter de intrycken dröjde det emellertid åtskilliga decennier innan jag på allvar gav mig in i antropologins värld. Där jag till min stora förvåning upptäckte att könsdimensionerna i utforskandet av mänskliga levnadsformer inte varit särskilt framträdande. De förväntningar Margaret Mead givit upphov till infriades således inte i de grundläggande antropologiska studier jag senare kom att ägna mig åt. Ett förhållande som antropologen Don Kulick kommenterar i antologin Från kön till genus med att säga att efter Margaret Meads framträdande "försvann könsrollsforskningen från den antropologiska huvudscenen under många år". (Kulick 1987, s 15)

Den väg jag följt har löpt fram under knapphetens kalla stjärna. Därför har mitt sexologiska utvecklingsarbete till stor del tvingats hålla sig inom ramen för det självupplevda. Detta innebär givetvis ett starkt begränsat perspektiv. Men det är vad som stått till buds. En eventuell fördel kan ligga i att ett intensivt personligt engagemang stimuleras av och når djupare då det är hänvisat till en viss avskildhet.

I bagaget hade jag en text jag skrev för ett par år sedan och därefter haft liggande. Den har rubriken Det dunkla könet. Upprinnelsen till denna text var ett möte med den amerikanske psykologiprofessorn Milton Daimond. Hans passionerade förhållande till könsfrågor grep mig djupt. Det är just den typen av högintensiva kontakter jag eftersträvar och som jag använder i mitt sökande efter en fördjupad förståelse av könsliga sammanhang.

Det problem jag försöker närma mig uppfattar jag som bestående i att kön är något i grunden okänt och svårgripbart.

Det dunkla könet

Tegnér hade nog rätt i att ett dunkelt språk vittnar om ett dunkelt tänkande. Av den anledningen kan det förmodligen vara av värde att göra en granskning av sexologins mest grundläggande begrepp.

Om någon ska kunna beskriva vad kön är, borde det väl vara en sexolog. Men vet sexologen vad kön är? Och om så skulle vara fallet – har hon eller han ord för att förmedla denna kunskap?

Sexologisk tradition präglas på det hela taget av att det svävas på målet. Ett tydligt exempel står att finna i den bok, Tore Langfeldts Sexologi (1993), som används som introduktion i undervisningen vid Göteborgs universitet. I kapitlen Kön och könstillhörighet och Könsidentitetsproblem framtonar en begreppsförvirring som borde kunnat undvikas i en elementär lärobok.

Inledningsvis presenteras uttrycket "Det psykologiska könet", en i sanning illa vald term. I kapitlet om könsidentitet följer så inte bara begreppsliga oklarheter, utan även en ren felaktighet. Transvestiters dragning till alternativ könssymbolik samt deras erotiska preferenser blir betecknade som en "identitetsstörning".

"Könstillhörighet", "psykologiskt kön", "biologiskt kön", "könsroller", osv hanteras på ett sätt som helt saknar stringens.

En forskare som varit särskilt engagerad och framträdande i fråga om "ambiguous sex" är den amerikanske psykologiprofessorn Milton Daimond. Han har gett beskrivningar av en rad enskilda fall där könstilldelning varit problematisk. Dessutom har han rapporterat från särskilt "utsatta" folkgrupper där könsliga tveksamheter uppträtt med högre frekvens än vad som annars gäller.

Denna forskning kommer säkerligen att leda till en mer hänsynsfull och kompetent behandling av problem av detta slag än vad som hitintills varit fallet. Ju mer vetande som byggs upp på detta område, desto mer kan "lösningar" anpassas till de oändligt skiftande innebörder som ligger förborgade i medfödda särdrag i könslig konstitution.

Lärdomar av det här slaget har emellertid inte betydelse endast för det fåtal människor som är direkt berörda av könslig anomali, såsom de barn vilka föds med sådana egenheter, deras föräldrar samt behandlande sjukvårdspersonal. Även för oss andra öppnas nya perspektiv – antingen vi uppfattar oss som ordinärt utrustade eller att vi brottas med att kön, könstillhörighet, könsroll och könsidentitet utgör ett problem. Forskning kring könslig tvetydighet ger oss nya impulser att utveckla våra föreställningar om vad kön är. Och vi får hjälp att rubba de cirklar, som legat fast förankrade sedan århundraden tillbaka.

För att ge en bild av de otaliga aspekter som kan läggas på vad kön kan betyda ska jag ge en skissartad beskrivning av några grundläggande element.

Jag ska presentera en teoretisk modell som är menad att tjäna som referens och inspiration i en diskussion om könslig variationsrikedom.

Utgångspunkten är det oomtvistliga förhållandet att vi människor, i likhet med åtskilliga andra organismer – och till skillnad från vissa andra – uppvisar grunddrag som gör att vi kan delas in i två tämligen väl avgränsade kategorier: honor och hanar, kvinnor och män.

Att detta sätt att uppfatta oss inte är oproblematiskt är ämnet för denna artikel.

De två typer av varelser vi vanligen räknar med är som vi vet inte skarpt avgränsade från varandra. Vissa blandformer förekommer. Det är genom att lära känna i vilka dimensioner sådana "oklarheter" får kontur som vi kan skönja det som konstituerar vår konstitution.

Det händer något väsentligt vad beträffar könslighet när en sädescell förenas med en äggcell: embryot förses i detta ögonblick med en viss kromosomuppsättning, som i det övervägande antalet fall ger en grund för att klassificera det som kvinnligt eller manligt.

Likaså vet vi att det redan på det här stadiet kan ske avvikelser från det normala; att embryot kan få en annan fördelning av könskromosomer än XX respektive XY.

Det samlade förloppet är detta:

1. Det som så småningom ska bli den nya människan utrustas med ett genetiskt (eller kromosomalt) kön.

2. Något som ger upphov till ett gonadiskt kön.

3. Vilket vanligen resulterar i ett hormonellt kön.

4. Detta inverkar på uppkomsten av ett neuralt kön.

5. Och även på utvecklandet av ett genitalt kön.

Utmärkande för detta förlopp är att det präglas av en hög grad av stabilitet. Jämfört med hur våra kroppar och personligheter i övrigt tar gestalt sker denna process på ett anmärkningsvärt enhetligt sätt. Det är sällan det inträffar avvikelser från standardförloppet – men det förekommer.

Dessutom är en människas fysiska konstitution i många fall inte färdiglevererad i och med födseln. Under uppväxten kan det ske omfattande modifieringar som effekt av sådant som brister i näringstillförsel, inverkan av gifter och sjukdomar – samt såväl fysiska som psykiska trauman. Allt detta kan ge bestående kroppslig påverkan, inte minst vad gäller sexuella funktioner. Både hon och han kan utvecklas till att bli svårbestämbara.

Det är således inte alltid som det på ovanstående fem nivåer sker en entydig utveckling till antingen en kvinnlig eller en manlig karaktär. Resultatet kan bli blandat.

Genom att lära känna skeendet i de undantagsfall som uppträder får vi samtidigt kännedom om hur normalförloppet kommer till stånd. Men framför allt ger en vetskap om hur komplext och intrikat det hela utvecklas en förståelse av att ingen av oss är gjuten i ett enda stycke – inte ens den som känner sig, och av andra bedöms vara, entydigt definierad. Vi har alla ett regnbågsartat könsligt register inom oss.

Men denna variation utgör inte endast bas för en spännande valfrihet. Det paradoxala är att den i lika hög grad innebär en inre styrning; en styrning som emellertid är dold för vårt medvetande.

Det levnadssätt vi utvecklar är inte uteslutande en produkt av uppfostran och individuella upplevelser, av sociala normer eller av trender och moden. Detta gäller i lika hög grad för både kvinnor och män – som kollektiv och i varje enskilt fall. Och konformisten och avvikaren har en sak gemensamt: de har en högst påtaglig grund för sin belägenhet. I sin kropp.

Utöver att vi är olika skapta som kvinnor och män skiljer vi oss åt i ytterligare avseenden. Så bär vi exempelvis olika slags förnamn och klädesplagg. När vi rör oss i offentligheten besöker vi olika lokaliteter för att kissa och baja. Och om vi utför likartade arbetsuppgifter blir detta inte likvärdigt arvoderat. En och annan har dessutom lagt märke till att samhälleliga maktförhållanden följer en markant könsuppdelning.

Denna typ av könsskillnader ser vi i allmänhet inte som naturbestämda. Vi kallar dem kulturella. Vi vet att vi lever i en kultur där vi blir placerade och placerar oss i skilda fack: kvinnliga och manliga.

Det system i vilket denna inordning sker kan även det beskrivas i termer av skilda dimensioner. Så här:

A. Gemensamt för dessa dimensioner är att de har en och samma bas: det naturgivna könet – med alla dess nyss beskrivna inneboende komponenter. Ingen människa har dock en medveten direktkontakt med detta kön. Var och en av oss förnimmer sitt kön genom en inlärd filtrering vilken får vår givna konstitution att framträda som en enhetlig gestalt. På upplevelseplanet sker en kulturbestämd tolkning av ett konstitutionellt kön.

B. När vi föds får vi av vår omgivning ett tilldelat kön.

C. Inom oss har vi dessutom en bild av att vara kvinna eller man. Denna kan antingen, så som det är för de allra flesta, någorlunda väl stämma överens med de tre ovanstående dimensionerna, eller kan den som hos den människa vi kallar "transsexuell" kontrastera mot dessa. Hur detta än framskrider utvecklar vi ett upplevt kön.

D. Under hela vår levnad tillägnar vi oss olika faser av en könsroll.

E. En ytterligare dimension i vilken vi uttrycker vår könslighet är åt vilket (eller vilka) håll vi riktar vår sexuella attraktion: vår sexuella orientering.

Huruvida de två dimensionerna C och E är att betrakta som huvudsakligen medfödda eller inlärda står för närvarande under intensiv debatt. Vad som emellertid ser ut att vara höjt över varje tvivel är att sättet att uttrycka såväl inre könsupplevelse som sexuell attraktion är en kulturprodukt.

Min beskrivningen kan alltså sammanfattas i ett översiktligt schema där kön är:

A. Konstitutionellt kön, bestående av: (1) genetiskt, (2) gonadiskt, (3) hormonellt, (4) neuralt, (5) genitalt kön.

B. Tilldelat kön

C. Upplevt kön

D. Könsroll

E. Sexuell orientering

Nu är vi framme vid den mest spännande och tankeväckande momentet i denna analysmodell. Vi ska nu göra en rent teoretisk beräkning av hur många kön vi har att göra med genom att visa på hur många kombinationer mellan olika varianter i dessa dimensioner som är möjliga att föreställa sig. Vi ska inte bekymra oss om i vilken grad dessa varianter verkligen kan tänkas uppträda i levande livet. Vi ska enbart ägna oss åt en naiv men välgörande tankelek.

I ett första steg utgår vi från att de nio dimensioner (A1 + A2 + A3 + A4 + A5 + B + C + D + E) som återfinns i ovanstående schema kan variera i två lägen: "kvinnligt" eller "manligt". Om vi föreställer oss att var och en av de kombinationer som är teoretiskt möjliga representerar var sitt kön, ger detta 2 upphöjt i 9 = 512 kön.

Detta är emellertid att förenkla situationen till en alltför grov schematisering. Vi vet ju så väl att "kvinnligt" och "manligt" inte kan beskrivas som något artskilt; att könen inte framträder i två skarpt avgränsade former, utan att det handlar om en gradskillnad.

I vissa dimensioner, t ex i fråga om tilldelat kön (B), förekommer (i vår kultur) endast två positioner. I andra dimensioner, som när det gäller upplevt kön (C) och könsroller (D), råder flytande övergångar. Detta ger oss anledning att försöka resonera i termer av en mer nyanserad gradering – alltså inte i blott två könskaraktärer: kvinnligt eller manligt. Om vi istället tillgriper en skala med fler steg, uppnår vi säkerligen en mer realistisk framställning av variationen i våra nio dimensioner.

Gör vi på det sättet kompliceras beskrivningen väsentligt: för varje gradering i förhållandet mellan kvinnligt och manligt multipliceras siffran 512. Då börjar vi närma oss en mer rimlig bild av hur vår underliggande könsliga variationsrikedomen ser ut – den som tvingas in i TVÅ stereotyper.

 

I spalt 3 presenteras mina kommentarer.

1. Det dunka könet 2. Kjønn i bevegelse 3. Kommentar

Tolkningar och språk

I uppsatsens inledningen uttalar jag mig mer explicit: De anlitade tolkningsmodellerna har inte lett framåt utan vilse.

Perspektiv

Två kulturer samt förhållandet mellan arv och miljö