När jag i mars åker till Kuba för en kort semester kombinerad med
deltagande i WAS-konferensen 2003 är det med stora förhoppningar om att vara med om en
annorlunda upplevelse. Och annorlunda blir det. Mötet med det kubanska samhället blir en
erfarenhet som vänder upp och ner på många gamla invanda föreställningar. Kontrasten
mellan den öppenhet och vänlighet som man blir bemött med av människorna och det gamla
och totalitära samhällssystemet är inte helt lätthanterlig. Det kubanska
vardagslivet blir för besökaren en uppvisning i hur människor navigerar runt alla
problem som finns i ett samhälle som rent bokstavligt inte har en krona.
Det är också något annat som upplevs som helt annorlunda men vi, jag och hustrun,
är från början inte helt medvetna om vad det är. Efter några dagar står det dock
klart när en kvinna i vår ålder passerar förbi oss och hustrun plötsligt utropar:
"Jag vill kunna gå som hon!".
När jag lämnar Sverige har man en mycket intensiv debatt om det sexualiserade modet
för också mycket små flickor. Jag inser att man på Kuba inte skulle förstå denna
debatt. Här tycks alla flickor/kvinnor, oavsett ålder, figur och kropps-byggnad, vara
klädda på detta "sexualiserade" sätt. Man presenterar sig själv,
uppenbarligen helt självklart, som åtråvärd kvinna. Varför upplever jag då som man
aldrig dessa möten med kubanska kvinnor som sexuellt provocerande?
Också tonårsflickor tilltalar mig på gatan och undrar vem jag är, varifrån jag
kommer och vad jag tycker om Kuba. Något liknande skulle aldrig kunna hända i Sverige
utan att ovan nämnda känsla av provokation skulle infinna sig.
Några dagar efter hemkomsten lyssnar jag på en föreläsning om bilden av kvinnor och
män i reklamvärlden. Föreläsaren åskådliggör mycket tydligt skillnaden. I
reklamspråket/-bilden är mannen subjekt, kvinnan objekt, också i synen på sig själv.
Och plötsligt förstår jag. På Kuba är kvinnorna subjekt. De är inte subjekt i
mannens syn på kvinnor. Kuba är ett utpräglat machosamhälle med lika stora problem som
vi avseende sexuella övergrepp och kvinnomisshandel. Och prostitutionen är klart synlig
runt lyxhotellen. Skillnaden ligger i kvinnornas syn på sig själva.
Kanske borde vår debatt i Sverige också handla om detta.
En annan skillnad är personen på gatan och hennes/hans syn på sexualitet. I Sverige
har jag slutat upplysa pratsamma taxichaufförer om vad jag arbetar med. Jag är nämligen
trött på alla slippriga kommentarer. När jag chansar i Havana och upplyser en chaufför
om mitt arbete nästan tvärbromsar han, ser mig djupt i ögonen och utbrister med
gravallvar: "Muy importante!". Därefter följer en utläggning om den fattigdom
som bristfällig sexualupplysning resulterar i, och han avslutar med att lyckönska mig
till mitt viktiga arbete.
Denna kubanska inställning till sexualitet är också påtaglig på konferensen. Det
kubanska samhället tycks ha statliga program för det mesta inom sexualitetens område.
Den latinamerikanska/kubanska dominansen i föreläsningslistan är över huvud taget
påtaglig. Mycket handlar om sexualitet i perspektivet förebyggande hälsovård och
"sex education" är ett flitigt förekommande ämne. Deltagarantalet är lägre
än i Paris, så ock antalet presentationer.
Man kan väl konstatera att det är sällan man lämnar en konferens av denna storlek
med den professionellt helt överväldigande upplevelsen som revolutionerar ens kliniska
vardag. Konferensen i Havana utgör på denna punkt inget undantag. Men som människa
lämnar jag Kuba djupt påverkad på ett sätt som sannolikt också kommer att sätta sina
spår i mitt arbete inom sexualitetens område.
Några dagar efter hemkomsten kommer nyheten. Castro slår till mot den politiska
oppositionen och många av dess ledare döms till långa fängelsestraff.
Så krossas, åtminstone för tillfället, drömmen om förbättringar för folket. Och
mitt minne av Kuba får en sorgkant.
Anders Karlsson