Det kubanska vardagslivet blir för besökaren en uppvisning i hur människor navigerar runt alla problem som finns i ett samhälle som rent bokstavligt inte har en krona.

Det är också något annat som upplevs som helt annorlunda men vi, jag och hustrun, är från början inte helt medvetna om vad det är. Efter några dagar står det dock klart när en kvinna i vår ålder passerar förbi oss och hustrun plötsligt utropar: "Jag vill kunna gå som hon!".

När jag lämnar Sverige har man en mycket intensiv debatt om det sexualiserade modet för också mycket små flickor. Jag inser att man på Kuba inte skulle förstå denna debatt. Här tycks alla flickor/kvinnor, oavsett ålder, figur och kropps-byggnad, vara klädda på detta "sexualiserade" sätt. Man presenterar sig själv, uppenbarligen helt självklart, som åtråvärd kvinna. Varför upplever jag då som man aldrig dessa möten med kubanska kvinnor som sexuellt provocerande?

Också tonårsflickor tilltalar mig på gatan och undrar vem jag är, varifrån jag kommer och vad jag tycker om Kuba. Något liknande skulle aldrig kunna hända i Sverige utan att ovan nämnda känsla av provokation skulle infinna sig.

Några dagar efter hemkomsten lyssnar jag på en föreläsning om bilden av kvinnor och män i reklamvärlden. Föreläsaren åskådliggör mycket tydligt skillnaden. I reklamspråket/-bilden är mannen subjekt, kvinnan objekt, också i synen på sig själv. Och plötsligt förstår jag. På Kuba är kvinnorna subjekt. De är inte subjekt i mannens syn på kvinnor. Kuba är ett utpräglat machosamhälle med lika stora problem som vi avseende sexuella övergrepp och kvinnomisshandel. Och prostitutionen är klart synlig runt lyxhotellen. Skillnaden ligger i kvinnornas syn på sig själva.

Kanske borde vår debatt i Sverige också handla om detta.

En annan skillnad är personen på gatan och hennes/hans syn på sexualitet. I Sverige har jag slutat upplysa pratsamma taxichaufförer om vad jag arbetar med. Jag är nämligen trött på alla slippriga kommentarer. När jag chansar i Havana och upplyser en chaufför om mitt arbete nästan tvärbromsar han, ser mig djupt i ögonen och utbrister med gravallvar: "Muy importante!". Därefter följer en utläggning om den fattigdom som bristfällig sexualupplysning resulterar i, och han avslutar med att lyckönska mig till mitt viktiga arbete.

Denna kubanska inställning till sexualitet är också påtaglig på konferensen. Det kubanska samhället tycks ha statliga program för det mesta inom sexualitetens område. Den latinamerikanska/kubanska dominansen i föreläsningslistan är över huvud taget påtaglig. Mycket handlar om sexualitet i perspektivet förebyggande hälsovård och "sex education" är ett flitigt förekommande ämne. Deltagarantalet är lägre än i Paris, så ock antalet presentationer.

Man kan väl konstatera att det är sällan man lämnar en konferens av denna storlek med den professionellt helt överväldigande upplevelsen som revolutionerar ens kliniska vardag. Konferensen i Havana utgör på denna punkt inget undantag. Men som människa lämnar jag Kuba djupt påverkad på ett sätt som sannolikt också kommer att sätta sina spår i mitt arbete inom sexualitetens område.

Några dagar efter hemkomsten kommer nyheten. Castro slår till mot den politiska oppositionen och många av dess ledare döms till långa fängelsestraff.

Så krossas, åtminstone för tillfället, drömmen om förbättringar för folket. Och mitt minne av Kuba får en sorgkant.