Sedan förra numret av Sexologinytt har två mycket speciella personer dött. Två personer som betytt mycket för världen, på gott och ont. Påven och Andrea Dworkin.

Påven är känd för sin kamp för fred och ekumenik, och för sin kamp mot kommunismen. Men även för att ha helgonförklarat en av Francoregimens stöttepelare, grundaren av den fascistiska ultrakonservativa katolska sekten Opus Dei. Och, inte minst, för sin fruktansvärda sexualpolitik. Påven förde en framgångsrik kamp för att så många fattiga som möjligt skulle dö i AIDS. För att så många barn som möjligt skulle födas in i djupaste misär. För att kvinnor skall tvingas till barnafödande mot sin vilja – även när de är våldtagna småflickor som lider stor risk att dö vid förlossningen. Han har kämpat aktivt mot homosexuellas rätt till människovärde, men däremot inte lagt många strån i kors för att hindra pedofiler från att systematiskt utnyttja korgossar inom hans egen organisation.

Påven Johannes Paulus II gjorde vissa insatser för att modernisera katolska kyrkans världsbild. Bland annat hävde han bannbullan mot Gallilei. 1992 deklarerade han öppet att moderkyrkan faktiskt hade fel, och att det faktiskt är så att jorden rör sig i en bana runt solen och inte tvärt om. Så långt så bra. Men sexualpolitiskt var han en ren katastrof. Tyvärr var han också mycket representativ för ledningen i den organisation han företrädde. Utsikterna för att nästa påve skall bli bättre är nog tyvärr väldigt små.

Andrea Dworkin är en mer komplicerad gestalt, sexualpolitiskt sett. En av de tänkare som jag aldrig kunde bli klok på om hon var skvatt galen, ett geni, eller båda delarna. Att kritiskt granska sexuella uttryck och relationer ur maktbalansperspektiv et cetera kan i sig vara mycket värdefullt, och det är tveksamt hur mycket av det som vi hade haft idag om inte Dworkins tankar hade funnits där för andra att spinna vidare på.

Samtidigt är det också så att hennes mer nyanserade resone-mang är mycket otillgängliga, och att många av hennes uttalanden ter sig absurda, motsägelsefulla och/eller rent totalitära. Det är inte många som likt Dworkin skulle hylla incest mellan föräldrar och barn och utropa incesttabut till att vara det skadligaste missförhållandet i vår civilisation. Än mindre både göra både detta och att hylla en kvinna för att hon tog med sig ett skjutvapen till domstolen och mördade en man anklagad för pedofili.

Hennes anhängare hävdar ofta att det beror på missförstånd och på vulgariseringar av hennes resonemang, men faktum kvarstår ändå att hon öppnade vägen för en ny våg av puritanism och censuriver, nu under förment feministisk flagg med påståenden som att all pornografi kränker alla kvinnor.