När DSM, som är det största och viktigaste standardverket om klassificering av mentala störningar, år 2000 utkom i sin fjärde reviderade utgåva (DSM-IV-TR), så höjdes röster inom psykiatrin och sexologin angående vissa formuleringar om, eller rent av själva inkluderandet av, de så kallade parafilierna. Den kanske främsta rösten i detta sammanhang har varit Charles Moser samt Peggy J. Kleinplatz, som under 2001 presenterade sina argument under årsmötet för American Psychiatric Association(APA). Nedan följer ett referat av texten DSM-IV-TR and the Paraphilias: An Argument for Removal, som även är tillgänglig i sin helhet på Internet.

Värt att påpeka är att Moser och Kleinplatz blivit utsatta för kritik som kraftfullt ifrågasatt motivet till den bakomliggande studien. Bakgrunden skall antagligen sökas i den vid tidpunkten känsliga amerikanska debatten om sexuella övergrepp på barn. I detta sammanhang blev alltså studien uthängd som ett påstått försvar av sådana övergrepp, även om innehållet snarare bör tolkas tvärtom.

Upphovsmännen bakom studien anser inte att parafilisektionen i DSM-IV-TR uppnår de mål som sätts upp i inledningen av boken ifråga. Nämligen att "korrigera eventuella faktafel (...) att försäkra sig om att informationen fortfarande är aktuell (samt) att ta hänsyn till nytillkommen information", liksom att "alla föreslagna ändringar (...) måste stödjas av empiriska resultat (och) begränsas till själva texten". Moser och Kleinplatz hävdar alltså att faktafelen inte har korrigerats och att parafilisektionen inte baseras på aktuella vetenskapliga rön eller tar hänsyn till ny information som blivit tillgänglig. De motsätter sig de förändringar som har gjorts då dessa inte stöds av empiriska data.

I sin argumentation framhåller upphovsmännen att det inte finns några empiriska definitioner på hälsosamt respektive sjukligt sexuellt beteende. Det är enligt Moser och Kleinplatz otroligt svårt att eliminera historiska och kulturella faktorer när man bedömer avvikande sexualiteter.

Alla samhällen vill kontrollera det sexuella beteendet hos sina medlemmar, och stämplar därför vissa sexualiteter eller läggningar som mentala störningar, alltså sjukliga. Historiskt sett, liksom i många kulturer än idag, kan vissa sexuella uttryck leda till olika former av sociala sanktioner (t ex avrättning, fängelse eller förlust av medborgerliga rättigheter). Vilka sexualiteter och sexuella beteenden som anses farliga alternativt sjukliga förändras med tiden, så som synen på onani, oralsex, analsex samt homo-/bisexualitet. Ovanstående exempel har för inte alltför länge sedan klassats som just mentala störningar eller som symtom på sådana, men accepteras numera som en del av ett hälsosamt sexuellt uttryck. Samtidigt ansågs exempelvis asexualitet eller svårigheter för kvinnor att få orgasm som någonting helt naturligt, fast dessa idag anses vara sexuella störningar.

Moser och Kleinplatz argumenterar med andra ord för ett fullständigt borttagande av parafilierna ur framtida utgåvor av DSM. Konceptet att annorlunda eller avvikande sexuella intressen utgör mentala störningar, eller brott (religiösa eller sociala), har funnits betydligt längre än både DSM och den moderna psykiatrin. Förr i tiden ansågs det istället vara syndfulla handlingar och behandlades av de religiösa myndigheterna, men med tiden har sekulära domstolar tagit över denna funktion. Detta i sin tur resulterade i att synd förvandlades till brott respektive sjukdomstillstånd under 1800-talet.

Det inte är heller konstigt att den allmänna opinionen – men även så kallade sexexperter – inte kan förstå att ovanliga sexualiteter skulle kunna vara något annat än mentala störningar. Detta beror helt enkelt på det sociokulturella kontext saken bedöms utifrån, med de starka övertygelser om vad som är rätt och fel som detta innebär. Idag finns också stora skillnader mellan vad som är socialt acceptabelt mellan olika kulturer. Ett par exempel är att det i västvärlden är acceptabelt med sex före äktenskapet, något som straffas hårt i många muslimska länder. Ett annat är att solbada topless anses acceptabelt i Europa, men olagligt och fördöms som omoraliskt i större delen av USA.

Sammanlänkning av ovanliga sexualiteter och psykiatriska diagnoser har använts för att rättfärdiga förtryck av sexuella minoriteter, liksom det har används i politiskt motiverade agendor. DSM är den största manualen av sitt slag och används världen över, dess betydelse är enorm och skall inte underskattas. Psykiatriska diagnoser som baseras på att parafilierna är upptagna i DSM kan påverka utgången av rättstvister (t ex omvårdnaden av barn), ge dåligt självförtroende, avgöra huruvida en person blir avskedad eller anställd, eller kringskära alternativt frånta individens samhälliga rättigheter.

När den tredje utgåvan (DSM-III) publicerades 1980, så förändrades fokus från teoretiskt baserad psykoanalytisk modell för sjukdom, till en bevisbaserad förklarande model. I DSM-IV-TR kan man läsa att verket skall vara neutral i hänseende till olika teorier om sjukdomars orsaker. I samband med detta skiftade också terminologin för att påvisa denna grundläggande förändring från "sexuell avvikelse" (sexual deviation) till "parafili" (paraphilia), som anses vara mer värdeneutralt. I texten utlovas en "grundlig och systematisk" (comprehensive and systematic) genomgång av den vetenskapliga litteraturen i förberedandet av DSM-IV-TR. I de inledande sidorna framgår det rent av att användbarheten samt trovärdigheten hos DSM kräver att den skall stå på en omfattande empirisk grund.

Det finns dock inte någon objektiv forskning till stöd för att klassificera parafilierna så som mentala störningar. Enligt DSM-IV-TR skall majoriteten av styckena från DSM-IV inte ha blivit reviderade, vilket antyder att även efter fackgranskning av den vetenskapliga litteraturen så är verket ännu till större delen aktuellt. Men när Moser och Kleinplatz genomförde sina egna omfattande studier fann de så gott som ingen litteratur som stödde de flesta av påståendena i parafiliavsnittet ifråga. Ett antal studier som finns att tillgå emotsade däremot rent av dessa påståenden i DSM.

Parafilierna jämförs med homosexualitet (tidigare känt som homofili) som alltså plockades bort ur DSM för mer än 30 år sedan. Anledningen var just avsaknaden av saklig forskning som stöd för inkluderandet från första början. Även om det från vissa personer inom APA har hävdats att detta främst var en politisk handling, så har det inför varje ny utgåva höjts röster för att inte heller längre klassificera övriga parafilier så som sjukdomar. Denna kritik har dock inte tagits på det allvar som den förtjänar, och författarna menar rent av att detta inte heller kommer att ske utan stöd av det politiska skarpsinne som på 1970-talet fick homosexualitet att upphöra vara en mental störning.

DSM tar upp svårigheten att definiera en mental störning, liksom vad som är god mental hälsa. Enligt definitionen för mental störning krävs följande för att ett tillstånd skall räknas som en störning: att företeelsen är "förknippad med påtagligt kval/påtaglig smärta eller handikapp, eller kraftigt ökad risk för att dö, drabbas av smärta eller av handikapp, eller en väsentlig förlust av personlig frihet". I så fall borde ovanstående även gälla i övrigt fullt friska individer som sysslar med aktiviteter så som dykning, bergsbestigning eller kriminalitet, liksom innehavare av vapen och invånare i många större städer. Denna uppenbara motsägelse demonstrerar hur ett socialt kontext kan påverka appliceringen av en sådan definition.

Det finns också skäl till oro för att psykiatriska diagnoser kan användas för att misstänkliggöra avvikande åsikter, liksom att kriminella i vissa fall skulle kunna få större rättigheter samt högre trovärdighet än mentalpatienter. DSM säger dock att "inget avvikande beteende (politiskt, religiöst, eller sexuellt), eller några konflikter som är primärt mellan individ och samhälle, utgör mentala störningar såvida inte avvikelsen eller konflikten är ett symptom av individens dysfunktion". Detta passage lades till just för att undvika att illegala eller impopulära aktiviteter skall kunna benämnas så som mentala sjukdomar, men lämnar samtidigt en öppning för att bortse från distinktionen ovan.

Det saknas samförstånd inom den vetenskapliga litteraturen angående vad som är en hälsosam sexualitet eller ett hälsosamt humör, liksom vad som utgör hälsosamma tankar eller personlighetsdrag. Inte heller DSM försöker definiera detta, utan är istället menad att tolkas av erfarna och sakkunniga läkare. Men eftersom ingen egentligen med säkerhet kan veta vad som faller inom ramen för hälsosamt sexuellt beteende, tvingas läkaren i slutändan ändå förlita sig på sin egna subjektiva bedömning.

Oavsett om ett visst sexuellt beteende är socialt oacceptabelt – eller rent av olagligt, så bör det inte ha någon relevans för ställandet av en diagnos. Detta är ett stort problem med DSM i sin nuvarande form, nämligen att genomförandet av vissa parafiliska handlingar automatiskt gör personen ifråga till en kandidat för diagnos. Liksom det ofta spekuleras kring huruvida olika psykologiska problem skulle kunna vara associerade med sexualiteten ifråga. Därmed kan ett avvikande sexuellt beteende inte heller vara ett hälsosamt uttryck för sexualitet eller till gagn för personen ifråga. Historiskt sett var detta vad som drabbade de homosexuella. När homosexuella patienter sökte hjälp med något ickerelaterat mentalt problem, antogs det ofta att problemet härstammade ifrån eller förstorades upp av patientens läggning.

Oförmågan att definiera vad som är hälsosam – och ohälsosam – sexualitet innebär att det inte heller finns några gemensamma nämnare inom en grupp som har ovanliga sexuella intressen, förutom just själva parafilistämpeln. Existerande empirisk forskning gör inte heller någon skillnad på parafila individer och sådana som lider av andra mentala störningar. Därmed är också själva klassificeringen av parafilierna en konstruktion som beror på att vissa sexuella intressen anses vara tecken på psykisk sjukdom. Visserligen kan personer med parafilier också ha psykiska problem som är relaterade till deras sexuella läggning och beteende, men dessa patienter särbehandlas och får oftare en diagnos med sexuell karaktär.

Definitionen för parafili enligt DSM: "De grundläggande kännetecknen för en parafili är återkommande, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, sexuella behov, eller beteende som sker under en period av minst 6 månader". Nyckelordet är här "intensiva", alltså det som skiljer parafilen från normala eller hälsosamma sexuellt aktiva individer. Men eftersom läkarvetenskapen vare sig har lyckats definiera promiskuösistet eller var gränsen för överdrivna onanivanor går, så finns inte heller någon måttstock för att mäta intensiteten hos ett sexuellt beteende.

Enligt DSM anses parafili vidare definiera sexuell aktivitet som omfattar 1. ickemänskliga objekt, 2. lidande och förödmjukelse av en själv eller ens partner, eller 3. barn eller andra personer som inte givit sitt medgivande. Detta i sin tur implicerar att distinktionen mellan mental störning och ett hälsosamt sexuellt intresse inte alls beror på intensiteten, utan på objektet för attraktionen. Samtidigt kvalificerar sig inte ett intensivt intresse för så kallad hälsosam sexualitet för diagnosen parafili. Argumenten för, eller erkännandet av, inkluderande av en sådan diagnos är kulturellt baserad. Tidigare har till exempel nymfomani, satyriasis och erotomani plockats bort från DSM (precis som homosexualitet).

DSM-IV-TR deklarerar att "alla föreslagna ändringar begränsades till textavdelningarna (och att) inga större förändringar i kriterierna övervägdes." Enligt Moser och Kleinplatz är detta påstående ren lögn; kriterierna för exhibitionism, frotterism, pedofili, sexuell sadism samt voyerism (alltså de kriminella parafilierna) förändrades t o m mycket. Det skall heller inte ha givits några förklaringar till dessa förändringar, överlag skall det ha skett två förändringar per diagnos. Tidigare har diagnos endast kunnat ställas när intresse resulterade i kval eller dysfunktion. Numera räcker det endast med att leva ut fantasierna för att en diagnos kan göras utan något hänsyn till ovanstående faktorer. Detta är i själva verket en stor förändring i kriterierna, då det inkluderar en helt ny kategori bland diagnoskriterierna. Detta sammankopplar i sin tur mental störning med ett brott när det egentligen inte har någon som helst relevans i sig.

En annan förändring som skall ha gjorts berör språket kring de så kallade B-kriterierna. I DSM-IV (den tidigare utgåvan) skall B-kriteriet för alla parafilier varit identiska, medan texten i DSM-IV-TR har förändrats för en del diagnoser (men inte samtliga). Numera har "påtaglig kval " (marked distress) skiftats till "kliniskt påtagligt kval" (clinically significant distress) samt "problem i kontakter med andra människor" (interpersonal difficulty) till "handikappad i sociala, yrkesmässiga och/eller andra viktiga områden för att fungera" (impairment in social, occupational, or other important areas of functioning). Dessa förändringar har inte heller motiverats på något vis.

En viktig del i kriteriet för att ställa en diagnos för parafili är som sagt om beteendet, behoven eller fantasierna skapar kval eller dysfunktion. Men samtidigt erkänner DSM att "Dessa individer sällan söker psykiatrisk hjälp och ofta uppmärksammas de endast av psykiatrin när deras beteende har fått dem i en konflikt med deras sexualpartner eller med samhället.". Därtill: "Många av dessa individer med dessa störningar försäkrar att deras beteende inte orsakar dem något kval och att deras enda problem är social dysfunktion som ett resultat av andras reaktion på deras beteende" Därmed kan man dra slutsatsen att kval sällan är ett påtagligt problem för individer som har diagnosticerats med en parafili. DSM säger också tydligt att sexuella intressen tenderar att vara kroniska, men det finns samtidigt inga indikationer på att just kval är ett kroniskt tillstånd. Stödgrupper och gruppsamtal anses lätta på kval och rekommenderas ofta i klinisk litteratur för personer som lider av olika åkommor, men omnämns väldigt sällan i samband med behandling av parafilier.

Parafila individers ovilja att lägga av med sina respektive sexuella intressen, trots direkta konsekvenser, används ofta som bevis för tvångsmässigheten i deras beteende. Men eftersom just tvångsmässighet inte längre inkluderas som ett kriterium i DSM, så skall detta inte heller ha någon som helst betydelse för diagnosen parafili. Moser och Kleinplatz frågar sig om även "normala" heterosexuella individer skulle upphöra med sitt sexuella intresse, exempelvis om lagarna förändrades. Eller varför många som vägrar att förändra sina impopulära politiska eller religiösa trossatser i så fall inte diagnosticeras med mentala störningar? Historiskt sett har sociala och psykiska sanktioner haft liten betydelse för att minska förekomsten av förbjudna sexakter (så som sex utanför äktenskapet eller onani). Samhällets fördömande av dessa företeelser har skapat mycket oro och sorg (kval) för otaliga människor genom tiderna.

Diskriminering kan alltså också leda till kval och det är mycket svårt att argumentera för att individer skulle lida av mentala störningar enbart på grund av att de måste leva med konsekvenserna av denna diskriminering. I så fall skulle det även finnas diagnoser för andra diskriminerade/utsatta grupper i samhället (t ex homosexuella, kvinnor, kommunister eller new age-troende). Men enligt Moser och Kleinplatz räcker inte en minoritetsstatus för en diagnos, och när dessa individer tar kontakt med psykiatrin med problem rörande diskrimineringen, så fokuseras terapin på olika sätt att hantera diskrimineringen.

Vad gäller dysfunktion i B-kriteriet: "funktionsförhindrad i sociala, arbetsmässiga och/eller andra viktiga områden". Citatet antyder att det är p g a parafilin i sig och inte p g a sociala reaktioner mot sexualiteten som orsakar problemet. Rent teoretiskt skulle diagnoskriteriumet vara acceptabelt om en person fick sparken p g a att denne jämt var försenad till arbetet p g a att personen sysselsatte sig med sitt parafila beteende. Men skulle någon bli sparkad p g a att andra mår dåligt p g a parafilin så är det inte en dysfunktion som beror på individen.

Anta att det finns en individ som fungerar i samhället utan problem och som har en parafili. Eftersom denne enbart skulle uppfylla kriterium "A" men inte "B", så skulle personen teoretiskt sett inte kunna bli diagnosticerad med parafili. Om en arbetsgivare, äkta hälft eller anhörig skulle upptäcka individens sexuella intresse, skulle detta i sin tur kunna skapa kval i form av uppsägning eller bråk. Man kan alltså fråga sig om parafilin egentligen är anledningen till dysfunktionen och huruvida personen verkligen passar in i diagnoskriteriet. Som slutkläm frågar sig Moser och Kleinplatz om skillnaden mellan hälsa och psykisk sjukdom verkligen kan hänga på patientens förmåga att hålla sitt sexuella intresse hemligt för omgivningen?

Det skall inte finns några studier som indikerar att sexuell dysfunktion är högre eller lägre bland individer med olika former av parafilier, något som påstås i DSM. Det finns inte heller någonting som tyder på att sådana individer skulle ha svårare att bibehålla relationer än "normala" heterosexuella (vilkas äktenskap har en hög skilsmässoandel).

Kapitlet om parafilierna i DSM är dessutom fyllda med antaganden utan någon som helst grund i aktuell vetenskaplig litteratur. Exempel: "för sexuell masochism (är) könsfördelningen uppskattad till 20 män för varje kvinna" Inga studier kunde uppbringas för att bevisa detta påstående, utan däremot återfanns mängder av studier som påtalade en stor mängd kvinnor inom S/M-subkulturen. Kombinerar man data från olika studier kommer man fram till att könsfördelningen är fyra manliga masochister för varje kvinnlig masochist. Även om urvalet i de kliniska studierna till stor del är manlig så finns det ingen studie som nämner en specifik könsfördelning.

Dessutom påstår DSM-IV-TR att ungefär hälften av alla individer med parafilier som studerats kliniskt är gifta. Moser och Kleinplatz kunde faktiskt hitta en studie som stödde detta påståendet vilken involverade 50 män, bestående av 24 transvestiter samt 26 andra som klassades som "övriga parafiler" (utan att specificera vad deras preferens var). Man kunde dock endast räkna hälften som gifta om man inkluderade både de som är gifta, och de som är skilda samt de som har separerat. Detta resultat är inget svar på huruvida andelen gifta är högre eller lägre än väntat. Parafilierna är den enda diagnosavdelningen där civilstånd inkluderats, och man ställer sig frågande till vilka resonemang som ligger bakom inkluderandet av ett sådant dåligt underbyggt "faktum".

Dessutom är många av påståendena minst sagt förbryllande, om än korrekta, och gäller likaväl en individ med en parafili som en så kallad normal heterosexuell. Exempel: "upprepat, oskyddat samlag kan resultera i att man blir smittad av, eller smittar någon annan, med en sexuellt överförbar sjukdom", eller att "uppträdandet kan öka i frekvens (...) om fler tillfällen dyker upp". Detta insuinerar att personer med parafilier är mer benägna att ha sexuellt överförbara sjukdomar eller svårigheter att avhålla sig från sina sexuella intressen, än de med mer "normala" intressen. Inget påstående är bevisat med data och ingen förklaring ges till varför dessa inkluderats i DSM.

Andra tvivelaktiga påståenden inkluderar: "sadistiskt eller masochistiskt beteende kan leda till fysiska skador som sträcker sig från lättare till livshotande". Detta påstående uppbackas inte heller av någon data, och en genomgång av sportmedicinsk samt akutmedicinsk litteratur uppvisar en mångfald av skador från olika sportaktiviteter eller andra former av fysiska aktiviteter. Slutsatsen är att om det förelåg någon anledning att påpeka riskerna för kroppsskada, så skulle urvalet i den existerande medicinska litteraturen även inkludera exempel på skador som uppkommit i samband med sexuella aktiviteter (av olika slag). Enligt Moser och Kleinplatz finns det inte några empiriska data som kopplar ihop hypoxyfili med sexuell masochism, vilket DSM-IV-TR alltså gör gällande.

Utöver DSM finns en nästan lika viktig manual för diagnosticering av sjukdomar, nämligen ICD som ges ut av Världshälsoorganisationen eller World Health Organisation (WHO). Den aktuella utgåvan utgör den tionde revideringen och är mera känd som ICD-10. ICD är gammal och har sitt ursprung på 1850-talet. Den första utgåvan utkom 1893 och kallades International List of Causes of Death. 1948 tog WHO över ansvaret och i samband med det skall den sjätte reviderade utgåvan getts ut. Denna utgåva inkluderade även orsaker till sjukdomar. Världshälsoorganisationen anser själva att det är den internationella standardklassificieseringsmanualen för diagnos för många olika hälsovårdssyften.

Manualen har inte reviderats nämnvärt rörande parafilierna sedan 1948 och har inte tagit fasta på modern forskning rörande de olika parafilierna, och till skillnad från DSM har inte parafilikapitlet reviderats, varför rena sängkammarlekar mellan två vuxna människor (avancerade rollekar så som BDSM där båda parterna är med på sexualakten) fortfarande klassificeras som mentala störningar. Däremot har homosexualitet och bisexualitet plockats bort från ICD (så som från DSM). Kapitlet som tar upp parafilier går under benämningen F65 och omfattar allt från fetischism till zoofili, men även olika former av samtyckande sexualitet mellan vuxna individer. Större delen av diagnoserna i ICD-10 återfinns på Internet.

Varje nation som accepterar ICD-10 har rätt att själva göra inhemska modifikationer eller plocka bort olika kapitel. Denna rättighet praktiserade Danmark 1995 när man plockade bort sadomasochism som en diagnos för mentala störningar. I Tyskland finns en egen inhemsk utgåva under namnet ICD-10-GM som korrigerat vissa moralistiska diagnoskriterier som inte hör hemma i ett modern samhälle.

Enligt svenska Socialstyrelsens hemsida kan enskilda länders förändringar av manualen även ha en påverkan internationellt sett. När ICD-10 gavs ut fastställdes det enligt Socialstyrelsens hemsida att:

Medlemsländerna har möjlighet att till något av dessa centra framföra förslag till särskilt angelägna ändringar i ICD. Collaborating Centres vidarebefordrar till WHO sådana förslag som bedöms förtjäna behandling på ett internationellt plan. Förslagen blir sedan föremål för diskussion och beslut vid de årliga möten som WHO anordnar tillsammans med Collaborating Centres. Proceduren tillämpas första gången under år 1996.

De nordiska länderna har ett gemensamt samarbetscentrum kallat Nordic Centre for Classifications in Health Care som är beläget i Uppsala. En revision av ICD-10 i ett nordiskt land kan alltså förändra klassificeringen i övriga Norden och även nå internationellt. Därmed är det väldigt viktigt att ett eventuellt försök till förändring av parafilikapitlet genomförs på nationell nivå framför internationellt, då det är enklare att få till stånd förändring på hemmaplan (enligt artikelförfattarens egen åsikt).

Den svenska utgåvan av ICD-10, KSH, finns översatt och kallas för KSH97 (Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997). Det har gjorts en del förändringar i denna svenska utgåva men inga av dessa förändringar gäller tyvärr parafilierna, vilka för övrigt benämns som "störningar av sexuell preferens" i KSH97. I Sverige lär denna manual ha väldigt stort inflytande. Kapitlet som har relevans för den här texten är tillgängligt för nedladdning.

Idag finns det ett antal rörelser som försöker få till stånd en revidering av ICD, och en av de största är Revise F65 (www.revisef65.org) med norskt ursprung. Tyvärr är de flesta av dessa rörelser i likhet med reviseF65 främst inriktade på att plocka specifika parafilier, ofta sådana som är representerade inom BDSM-rörelsen så som sadomasochism, transvestism, fetischism o s v. Det verkar heller inte finnas något större intresse att plocka bort alla parafilier, men det får framtiden utvisa. Dessa rörelser har hur som helst beslutat sig för att kopiera den s k HBT-rörelsens metoder och har även i vissa fall klara riktlinjer för hur denna kamp skall gå till.

Dessa rörelser argumenterar väl för sin sak och mycket av deras argumentering kan knytas an till övriga parafilier, som egentligen inte skiljer sig nämnvärt från varandra. En av diagnoskriterierna för parafili är exempelvis "ovanliga objekt eller aktiviteter", vilket inte är något annat än moralism från manualförfattarnas sida. Bara för att något är ovanligt, vare sig det är föremål eller aktiviteter, utgör det inte en mental störning. Om så skulle vara fallet får anhängare av olika former av subkulturer och mindre sporter omedelbart söka hjälp. Liksom i DSM används diagnoskriteriet "distress", d v s smärta eller kval, trots att forskningen tydligt visat på att så inte är fallet vad gäller många individer som tillhör olika sexuella minoriteter. (Se även ovan angående vad Moser och Kleinplatz skrivit om detta.)

Ett av de mer absurda påståendena i ICD-10 är, enligt ReviseF65.org, att fetischism är en mental störning p g a att parafilin utesluter sexuell samvaro med andra personer. Detta skall i förlängningen kunna tolkas som att sex enligt Världshälsoorganisationen är till för att föröka sig. I skenet av detta är det, såväl i ICD-10 som i DSM, uppenbart att det enbart handlar om moralism och inte seriös forskning kring vare sig sexualitet eller mentala störningar. Uppenbarligen skall den tyska utgåvan (ICD-10-GM) ha plockat bort detta absurda diagnosticeringskriterium, medan den svenska (KSH97) är mera otydlig.

Varför är det då så viktigt att plocka bort F65 från ICD-10? Anledningen är densamma som för DSM; utformandet av diagnoskriterierna är idag moraliserande kring sexuella minoriteters egna val att leva med sin sexualitet. Ofta håller diagnoskriterierna inte modern standard och det finns mycket liten basis i den moderna vetenskapen kring de påståenden som görs. Det finns en stor fara i att personer som inte lider p g a sin egen sexualitet, utan tvärtom ser den som en hälsosam och upplyftande del av sitt liv, kan straffas och nervärderas på grund av att de diagnosticerats som sexuellt störda individer.

Det finns otaliga fall där personer förlorat omvårdnaden till barn, diskriminerats o s v just p g a diagnosticeringen av mentala störningar. Personer med parafilier kan liksom alla andra vara mentalt sjuka/störda, men att diagnosticera personens sexualitet i sig leder bara till att patienten blir felbehandlad, förutsatt att detta inte utgör ett problem i sig för individen ifråga. Av samma anledning som homosexualitet plockades bort anser författaren av denna text att alla parafilierna i ICD-10 bör plockas bort helt.