Utbildningsfronten
Två sexologiska utbildningar är nu under utveckling här i Göteborg.

Den ena är en omstrukturering av sexologiutbildningarna på psykologiska institutionen. Dessa kommer att knytas mer direkt till psykologin, och räknas som ordinarie A-, B- och C-kurser. Framöver förhoppningsvis även D-kurs. Den första 20-poängs A-kursen i detta nya system startar hösten 2006.

C-kursen, vilken kommer att ges för första gången hösten 2008, och den eventuella framtida D-kursen, kommer att vara grundande för FK (kandidatexamen) och FM (magisterexamen) precis som alla andra C- och D-kurser, vilket sexologikurserna hittills inte har varit. Det kommer sålunda att bli möjligt att få en akademisk examen i sexologi. Dessutom kommer kurserna att ge behörighet till forskarutbildning.

Den andra är en nordisk masterutbildning i Sexual Health Promotion. Anslag för planering och initiering av denna utbildning har sökts från NORPLUS och beslut väntas i juni. Kursgivare i Sverige blir sannolikt Nordiska Högskolan för Folkhälsovetenskap i Göteborg. Mastersutbildning är ett snäpp högre än magisterexamen, och utbildningen kommer att vara anpassad till EU:s regelverk.

Tvärvetenskapligheten
Bo har helt rätt i att sexologin är ett mycket tvärvetenskapligt fält. Tonvikten torde ligga på samhällsvetenskap. Framförallt då psykologi, men även sociologi etc. Det finns också mycket starka inslag av mer naturvetenskaplig medicin och av ren humaniora. Genusfrågor och etikfrågor är viktiga aspekter för sexologin, varför ämnen som genusvetenskap och praktisk filosofi har direkt relevans.

Det är sant att det ofta är dåligt med kommunikationen mellan naturvetenskap och humaniora. Dels på grund av specialisering och bristande insikt om i varandras fält, pga den ibland berättigade ömsesidiga kritiken. Det finns en hel del flum inom humaniora, och en hel del fyrkantighet inom naturvetenskapen. Sexologin är ett av de fält där humanister och naturvetare kan mötas, och bredda sina respektive perspektiv.

Naturligtvis är både biologi och med kultur angelägna kunskapsfält. Såväl insamling av empiriska data som problematisering av de grundantaganden datainsamlingen bygger på är viktigt.

Humanistisk kritik
Bo nämner i förbigående att det ibland riktas kritik mot sexologin från humanistiskt och feministiskt håll. Denna kritik brukar i första hand handla om tre sorters anklagelser. Att sexologisk rådgivning skulle pressa kvinnor till att mot deras vilja ställa upp på sex som de inte mår bra av, att sexologi förtrycker sexuella minoriteter genom att stämpla dem som sjuka, samt att sexologin skulle lägga en överdriven tonvikt vid biologin.

Den första anklagelsen är nonsens när den framförs på en generell nivå, men är ändå värd att ta på allvar. Den enskilde sexterapeuten har ett stort ansvar att uppmuntra sina patientpar till en sexualitet som är på bådas villkor. Säkerligen har en del enskilda sexologer brustit i detta, särskilt förr i tiden innan de moderna värderingarna slog igenom. Samtidigt har också många sexologer varit föregångsgestalter i kampen för den enskilda kvinnans rätt till sin egen kropp. Det är också mycket viktigt att vi kontinuerligt för en djup och nyanserad debatt om etik och psykologi. Människor är komplicerade varelser, och medan sexuell njutning i sig är något positivt så är det viktigt att en persons njutning inte kommer på en annan persons bekostnad.

Den andra anklagelsen bygger till stor del på bristfälliga kunskaper i historia. Det är allmänt känt att det var 1800-talets föregångare till dagens sexologer som bestämde att homosexualitet, sadomasochism, onani, et cetera skulle vara yttringar av en patologisk sexualitet. Vad som är mycket mindre känt är att det rörde sig om ett kulturarv från kyrkan. Ett kulturarv som man inte bara tog över tolkningsföreträdet över, utan som man samtidigt passade på att mildra ordentligt. Att bli stämplade som sjuka var inte en ytterligare börda för de som bröt mot kyrkans normer, utan tvärtom var det ett skydd mot socialt fördömande. På sikt var det även en bidragande orsak till att homosexualitet blev avkriminaliserat. Detta utifrån resonemanget att de var sjuka och alltså inte kunde rå för sin ogudaktiga sexualitet.

Samhället har tack och lov förändrats stort sedan 1800-talet, och sjukdomsstämplarna fyller inte längre någon positiv funktion. Ej heller någon vetenskaplig eller medicinsk, eftersom deras grund inte är medicinsk utan bygger på kulturella tabuföreställningar. Tabuföreställningar som dessutom är på utdöende i vår kultur.

Det finns säkert enskilda sexologer som lever kvar i det förgångna och fortsätter att propagera för förlegade föreställningar, och därmed bidrar till fördomar och meningslös diskriminering av minoritetspersoner. Men sexologin som sådan är inte alls inne på det spåret. Många av de viktigaste föregångarna för de sexuella minoriteternas rättigheter var sexologer, och som kollektiv är det just sexologerna som har hävt sjukdomsstämplarna en efter en. Sjukdomsstämpeln på homosexualitet ströks från DSM år 1973, från ICD 1975, och av svenska socialstyrelsen 1979. Sjukdomsstämpeln på sadomasochism med flera sexualiteter ströks i och med DSM IV som släpptes 1994. Parafilidelen i DSM IV är en övergångsform, och kommer säkerligen att moderniseras ytterligare till nästa version. ICD släpar efter DSM en smula och innehåller fortfarande t.ex. sadomasochism som en störning. Många av de som verkar för att rätta till detta missförhållande är sexologer.

Den tredje anklagelsen, slutligen, bygger till stor del på missförstånd. Att man studeras vad som händer biokemiskt i hjärnan och resten av kroppen innebär inte med någon som helst automatik att man bortser från högre nivåer av tankar och känslor. Humanister och naturvetare är alltför sällan insatta i varandras ämnesområden. Detta leder dels till att de pratar förbi varandra, och dels till att de lätt utvecklar en övertro till det egna fältets möjligheter och övertolkar det de har bortom vad det har täckning för. Båda naturvetenskapen och humanioran behövs. Inte minst inom ett så komplicerat och spännande fält som den mänskliga sexualiteten.