De två fundamentala delarna av Tissots teori är den s k dolda lasten, som är onani, samt den sociala lasten, vilken är promiskuitet och prostitution. Båda dessa laster ansågs slösa på de väsentligaste av kroppsvätskor, d v s sädesvätskan, vilken i sin tur påstods vara framställd av de allra värdefullaste blodsdropparna. Utöver slöseriet med essentiella vätskor ansågs lasterna ifråga även överstimulera och "tömma" nervsystemet vid överaktivt sexuellt begär.

Tissot kände till effekterna från kastrering av män, och likt sina föregångare drog han slutsatsen att den minskade "viriliteten" var en och samma effekt som när sädesvätskan dränerats från kroppen. En sådan degenerering skulle m a o kunna undvikas genom att undvika alltför frekventa utlösningar. Vad Tissot inte insåg var givetvis att den förlorade manligheten hos den kastrerade istället berodde på förlusten av de testosteronproducerande testiklarna.

Kvinnor omfattades också av Tissots degeneringsteori, trots att kvinnor inte riktigt passade in då man inte tycktes kunna peka på någon förlust av en vital kroppsvätska (motsvarande sperma). Men det ordnades så att kvinnor omfattades av den sociala lasten och kunde degenerera sig själva genom sexuella fantasier, vilket i sin tur skulle leda till den dolda lasten (onani).

Även gifta män drabbades av effekten av den spermaförlust som följde på samlag, varför Tissot rättfärdigade den befintliga kyrkliga doktrinen om sexuell avhållsamhet i alla situationer som inte var direkt barnalstrande. Han föreslog dock att väsentliga vätskor kunde utbytas mellan man och hustru i form av svettningar, s k "torrens invisibles", under samlaget. Därmed kunde egentlig degenerativ utveckling undvikas.

Två huvudsakliga förklaringsmodeller som båda talade om kroppsliga vätskor kom att existera sida vid sida, varav den ena var den traditionella (baserad delvis på det grekiska synsättet), enligt vilken kroppsvätskorna behövde flyta. Den nya modellen förespråkade istället återhållsamhet med och förvaring av väsentliga vätskor, men gällde egentligen främst mannen. Idealet för kvinnan var däremot att vara en känslovarelse som skulle "flyta" och leva ut sina känslor, såväl vardagliga som romantiska. Kvinnan skulle dock absolut inte tillåta sig att tänka på sex, och därmed inte låta sig styras av livmodern, vilken vid denna tidpunkt ansågs vara själva orsaken till hennes sexbehov (Naphy, 2002).

Vid sidan av Tissots degeneringsteori författades ett antal liknande verk som speglade tidens anda. Redan så tidigt som 1708 skrev läkare som exempelvis Hermann Boerhaave om de fysiska åkommor som uppstod på grund av onani. Enligt honom kunde snabb utlösning leda till alla tänkbara former av fysisk svaghet, inklusive nedsatta sinnen samt förfall av ryggraden, men även dumhet (Love, 1992).

Rädslan för onani, samt konsekvenserna av den därpå följande spermaförlusten, tog fart på allvar först 1717 då en anonym författare i London publicerade skriften Onania, med den långrandiga undertiteln The Heinous Sin of Self-Pollution and All its Frightful Consequences, in Both Sexes, Considered with Spiritual and Physical Advice to Those Who Have Already Injur’d Themselves by this Abominable Practice. Denna skrift blev det egentliga startskottet för onaniskräcken, och lär också vara första gången då termen onani användes. Enligt denna text ledde onani till garanterad fördömelse och t o m döden. Argumentationen lades fram i form av vittnesmål från frälsta som räddats undan onanin och dess faror. Då detta var en tid innan modern vetenskaplig logik och metodologi ansågs dessa påståenden vara tillräckliga bevis för att dessa faror var reella.

I Tyskland utlyste Joachim Heinrich Campe under sin stora skolreform (1785-1791) en artikeltävling med temat hur man bäst skulle motverka onani. Tävlingsfrågan var: "Hur barn och ungdomar kan besparas de fysiskt och andligt förödande lasterna okyskhet i allmänhet och onani i synnerhet, och i de fall där dessa redan är besmittade, hur kan de bli botade?" En av de tre vinnarna som delade på prispengarna 1787 var Peter Villaume, som argumenterade för att sädestömningar ledde till att någon inrinnande vätska fyllde det vakuum som därmed uppstod, vilket kunde leda till ett fysiskt beroende av detta "kretslopp".

Två andra samtida tyskar koncentrerade sig mer på erotiska novellers negativa inflytande, vilka alltså ansågs leda till onani. Carl-Friedrich Pockels skrev t ex att känslosamma människor, speciellt kvinnor, var mera benägna att onanera då de lätt blev upphetsade av fantasier samt erotisk litteratur. Pastor Karl-Gottfried Bauer var av samma uppfattning och beskrev en lång rad åkommor som ett resultat av onani, allt från könssjukdomar och magproblem, till hypokondri och blodförgiftning, liksom störningar i nervsystemet. Bauers lösning var att kvinnor inte skulle läsa över huvudtaget.

Ett annat samhällsproblem under upplysningstiden var ammorna, vilka ansågs sprida moralisk och sexuell depravering genom sitt värv. Enligt den tidens synsätt var kvinnans bröstvårtor det huvudsakliga navet för kvinnlig upphetsning, och därmed onani. Därmed jämställdes bröstvårtan med den manliga penisen. Själva sedvänjan att anlita ammor, vilka ofta själva var ogifta mödrar, ansågs vara en stor samhällsfara som ledde till degenererande moral och en fixering vid onani. Allt detta skulle varit destruktivt för barnet och ledde till svaghet och möjligen "sodomi" senare i livet (Naphy, 2002).

Upplysningstidens tabu kring onani är givetvis ett arv från kristendomen, men tankarna kring bevarandet av sädesvätskan går längre tillbaka än den dokumenterade historien. Redan under stenåldern lär man ha haft tankar på sädesvätskan som en slags andlig substans som ger männen deras virilitet och särskiljer dem från kvinnorna. Man har dock i alla tider ansett att beståndet av denna främsta kroppsvätska inte är konstant, och därför aktivt måste bevaras. Denna tanke återfinns under alla tider och går fortfarande igen exempelvis inom den traditionella kinesiska medicinen och på dagens Papua Nya Guinea (Money, 1997).

Den tidiga kristna kyrkan lät sig influeras av den samtida synen på kroppsvätskorna och därmed även spermabevarandet. Celibat och återhållsamhet blev ett ideal framför alla andra, men till skillnad från Tissots degenereringsteori (ovan) var slöseri med spermabeståndet ännu inte någon universalförklaring för alla möjliga åkommor. Denna roll hade istället demonisk besatthet under större delen av den kristna epoken (Money, 1986).

Den kristna sexualsynen, som kategoriserade alla former av sexuella handlingar som inte ledde till befruktning så som onaturliga och syndfulla, formulerades i sin slutgiltiga form av Thomas Aquinas under medeltiden. Alla sådana handlingar betraktades som "sodomi", vilket inte enbart omfattade homosexuella handlingar och tidelag, utan även onani, oralsex och analsex (Love, 1992). I Sverige kallades dessa för "trenne sodomitiska synder" (Höjer, 2003), medan sodomi på andra håll även omfattat andra avvikande sexuella handlingar. Genomgående är dock tanken att människan inte på egen hand börjar ägna sig åt sodomitiska handlingar, utan att beteendet är inlärt från någon annan (Naphy, 2002).

Dessa idétraditioner kring sex och kön kvarstod fram till slutet av perioden (och längre än så i vissa konservativa led). 1601 skrev exempelvis Jean Benedicti i sin bok Somme des Péchés att om män och kvinnor tilläts onanera skulle de inte vilja gifta sig, då de kunde tillfredställa sig själva manuellt. Pierre de Bourdeilles som var samtida oroade sig över att män skulle bli överflödiga p g a dildon (Naphy, 2002).

Dock var inte alla samtida författare rädda för onani, utan ett flertal verk diskuterade t o m olika tekniker för hur män skulle stimulera kvinnor genom petting. Samtliga var dock noga med att påpeka att inga sexuella handlingar skulle genomföras enbart för njutnings skull utan endast för befruktning. På denna tid trodde man nämligen att många män offrat sin hälsa och t o m sina liv genom att ha alltför mycket sex med sin hustru. Denna rädsla baserades alltså på att män slösade med sin sperma och därmed försvagades, vilket återkopplar till den förhistoriska spermabevaringsteorin.

År 1670 skrev Nicolas de Blegny att könssjukdomar uppstod i "lösaktiga" kvinnors livmödrar, där den samlade sädesvätskan från flera olika män sammanblandades samt ruttnade och jäste. Alla män som förlustade sig med en sådan kvinna skulle ofelbart bli besmittade med sjukdomen. de Blegnys rekommendation var slående lik den som både samtida och efterföljande gav, nämligen trohet alternativt avhållsamhet, beroende på om mannen var gift eller ogift.

Synen på kvinnan och den kvinnliga sexualiteten har också förändrats kraftigt i takt med att de olika förklaringsmodellerna avlöst varandra. Under medeltiden ansågs kvinnors sexualitet vara farlig och män riskerade ständigt bli offer för kvinnor, som enligt sin tids syn var lockerskor helt kontrollerade av sina livmödrar (Naphy, 2002).

Det var enligt den rådande samhällssynen livsviktigt att kontrollera kvinnors påstådda potential för sexuell depravering och se till att de inte fick en chans att locka män i fördärvet. Kvinnor ansågs helt enkelt inte rationella nog att motstå lockelser själva och att ge dem idéer skulle genast leda till att kvinnor skulle praktisera sex med varandra m m "onaturliga handlingar". Denna rädsla var så påtaglig att man i många rättegångar mot kvinnor som praktiserat lesbiskt sex hemlighöll brottets natur, för att inte inspirera andra lättpåverkade kvinnor (Naphy, 2002).

Innan dess, kring början av 1800-talet, blev degenereringsteorin dock ännu mera antisexuell, till den grad att en allmän hysteri svepte över stora delar av Västvärlden. Nu flyttades fokus till barnens potential till degenerering genom onani, vilket omfattade såväl pojkar som flickor. Här formulerades också den moderna formen av degenereringsteorin, alltså att en person blir härdad av sina syndfulla laster, till den grad att denne börjar konsumera pornografi och utöva sex i allt grövre former, tills denne är helt beroende av sex. Idealet var fortfarande avhållsamhet, eller trohet för gifta par, och absolut ingen onani (Money, 1988). Praktiserande kristna uppmanades att inte besöka teatrar eller läsa skönlitteratur, vilka var "instruments of abdomination and ruin", d v s en inkörsport till degenerering (Love, 1992).

År 1835 publicerade amerikanen John Todd flera inflytelserika artiklar om ämnet. Tidigare hade sexuell degenerering till viss del avfärdats som något som hörde "degenererade element" till och inget som "normala människor" drabbades av. Detta förändrades dock när Todd refererade till ett par intervjuer med direktörerna för två mentalsjukhus, vilka sagt att onani inte bara var anledningen till att många av deras patienter hamnat där, utan också var anledningen till att många inte kunde tillfriskna (Love, 1992).

Todds artiklar nådde allmänheten och ledde till en hysterisk reaktion: oroliga föräldrar tog till olika säkerhetsåtgärder för att undvika att deras barn skulle hamna på mentalsjukhus. Dessa varierade från omskärelse, kastrering och infibulation, till kyskhetsbälten och speciella burar för penis. Vissa mer extrema fall omfattade amputering av klitoris och även penis (som dock verkar ha varit mycket ovanligare än klitorisamputationer) på såväl barn som vuxna. Till slut började man t o m amputera klitoris på kvinnor vars makar ansåg att de hade alldeles för stor sexuell aptit (Love, 1992).

Personer med parafilier som hamnade i klammeri med rättvisan på 1800-talet utfrågades ofta ingående om sina onanivanor (Masters, 1963). Exempelvis berättade de båda franska nekrofilerna Bertand och Blot om sina onanivanor, liksom hur tidigt de börjat med onani, vilket naturligtvis ansågs vara en av orsakerna till deras s k degenerering till nekrofili. För att tydliggöra den onanifobi som fanns vid denna tid, fungerar delar av Dr S G Howes tal i Massachusetts senat 1848 som ett tydligt exempel:

Två framstående personer som förespråkade degenereringsteorin och fördömde onani var Sylvester Graham samt John Harvey Kellogg, vars namn dock i dag är mera kända som varumärken inom livsmedelsindustrin. Det som många däremot inte känner till är att dessa produkter, Graham Crackers samt Kellogg´s Cornflakes, framställdes som en slags hälsokost som indirekt skulle motverka onani och därigenom degenerering (Money, 1986).

Graham var strikt vegetarian och ansåg liksom många av sina samtida att orsaken till den sexuella lusten var animalisk föda samt kryddor. Han ansåg att allt sex skulle undvikas, även mellan gifta makar, varför antalet samlag skulle minimeras (till högst 12 gånger per år). Hans tre främsta hälsoprinciper var mat, motion och avhållsamhet. År 1834 gav Graham ut boken A Lecture to Young Men som kom att bli mycket inflytelserik och som inspirerade antisexuella moralister under hela 1800-talet, däribland Kellogg, som var hans absolut mest namnkunnige efterföljare.

Kellogg hade magkirurgi som sin främsta expertis men hans medicinska hobby var olika former av okryddad hälsomat som skulle minska sexlusten. Privat skall han ha levt som han lärde och lär aldrig haft sexuellt umgänge med sin egen fru, utan paret sov i skilda sovrum. Däremot adopterade paret 42 barn i ett försökt till rasförbättring. Det har däremot spekulerats i att han var s k klismafil, varför han i s f fick ett sexuellt utlopp genom sina dagliga lavemang (Money, 1986; Money, 1997).

På sin tid var han även framgångsrik i sin kamp mot onani. För att förmå pojkar som inte tycktes kunna sluta onanera, trots upprepade försök att stävja ovanan, rekommenderade han att förhuden skulle sys ihop med silvertråd, och om tillståndet inte avhjälptes rekommenderade han omskärelse utan bedövning. För flickor rekommenderade han helt enkelt att man skulle bränna bort klitoris med syra. Kellogg skrev flera böcker om hur sex gav upphov till fysiska handikapp och moralisk degenerering, liksom han öppnade ett hälsohem för män vars sexuella utsvävningar ansågs ha gett dem problem med hälsan.

År 1879 publicerade Kellogg boken Plain Facts for Old and Young, som bl a behandlade de påstådda farorna med förlust av sädesvätska och som såldes över stora delar av den engelskspråkiga världen. Mycket av dess framgång berodde på de medicinska råden som inkluderades, och som gav den övriga antisexuella fanatismen i boken trovärdighet i läsarens ögon.

Han gav även detaljerade instruktioner till föräldrar för hur de skulle kunna överaska sina barn i akten, så som att smyga sig inpå barnen när de sov och slita täcket av dem. Kellogg påstod bl a att en hand i närheten av en erektion var ett säkert tecken på onani. För de föräldrar som inte lyckades avslöja sina barn skrev Kellogg ned en lista över 39 olika tecken och symptom, som skall ha varit så allmängilltiga att inget barn eller någon ungdom kunde vara oskyldigt i ögonen på misstänksamma föräldrar (Money, 1997).

Kellogg levde fram till 1943 och fick se världen förändras till en plats där hans åsikter om onani (vilka han aldrig reviderade) kom att till stor del bli anakronistiska. Ironiskt nog blev både Grahams och Kelloggs matprodukter sötade efter deras död, vilket strider starkt mot deras ursprungliga syfte och upphovsmännens antisexualism.

År 1857 publicerade fransmannen Benedict Augustin Morel sin skrift Traité des dégénérescences physiques, intellectiuelles et Morales de l'Espéce humaine ("Avhandling om mänsklighetens fysiska, intellektuella och moraliska degenerering") (Hoenig, 1977). Det var egentligen här som ordet "degenerering" används för första gången som en medicinsk term.

Morels version av degenereringsteorin baserades dels på Tissots teorier om degenerering (se ovan), men också på en tolkning av berättelsen om Adam i Första Mosebok. Denne fick representera den fulländade människan, idealet skapad till Guds avbild. P g a syndafallet och utvisningen från Paradiset, kom människan sedermera att påverkas av yttre faktorer så som klimat och födointag, liksom gifter och sjukdomar. Denna miljömässiga påverkan fick alltså människan att degenerera i förhållande till den första, fulländade människan.

Jean-Martin Charcot var en av de som anammade Morels idéer och gav dem viss trovärdighet i egenskap av bl a lärare på ett välkänt mentalsjukhus (King, 1999). Charcot kom i sin tur sedermera att influera Sigmund Freud m fl framstående personligheter inom psykiatrin. Den italienske kriminologen Cesare Lombroso anammade också teorin och associerade i sin bok L'uomo delinquete från 1876 såväl hårighet som dövhet och "kretinism" med degenerering. Han ansåg även att sexuella avvikare låg lägre på den evolutionära stegen än heterosexuella (Bullough, 1994). I Storbritannien lät Francis Galton inspireras av Morels version av degenereringsteorin och grundlade eugeniken, läran om rashygien (King, 1999).

Morels landsman Valentin Magnan sekulariserade i sin tur teorin, helt enkelt genom att ersätta den bibliska skapelseberättelsen med den darwinistiska evolutionsläran (Hoenig, 1977). Enligt Magnan var mänskligheten satt i en konstant utveckling, men enskilda individer kunde stagnera och istället börja degenerera, vilket i slutändan skulle leda till släktlinjens utdöende. Degenereringen ärvdes nämligen och blev allt grövre för varje generation, tills avkomman slutligen blev steril.

Denna evolutionära eller biologiska syn på degenerering applicerades på alla former av fysiska åkommor, men även på mentala sjukdomar liksom på frågor om ras. Den fyllde också en funktion under Magnans samtid genom att arvets betydelse för sjukdomar därmed blev känd, men skulle komma att ersättas av neuropatologin och ännu senare genetiken.

Magnans degenereringsteori blev populär i Europa och en av dess främsta förespråkare var Richard von Krafft-Ebing, som behandlade de vetenskapliga koncepten arv respektive degenerering ganska slapphänt. Enligt denna skola kunde degenerering framkallas av bl a alkohol, tuberkulos, epilepsi och könsjukdomar, men alltså även onani. Andra samtida namnkunniga som omfattade degenereringsteorin var bl a Moll, Forel, Hirschfeld, Ellis och Freud, för att nämna några. Flera av dessa försökte dock begränsa degenereringens betydelse som förklaringsmodell, även om de inte avfärdade den fullständigt.

År 1886 utkom Krafft-Ebing med boken Psychopatia Sexualis, som kan anses ha grundlagt sexologin som egen vetenskapsgren (King, 1999). Boken har haft ett kraftfullt inflytande, och kan fortfarande anses inflytelserik, vad gäller synen på de sexuella minoriteterna. Krafft-Ebing använde sig nämligen flitigt av degenereringsteorin för att förklara olika former av psykiska störningar som han delade upp i "psykoneuroser" respektive "psykisk degenerering" (Hoenig, 1977). Med den första kategorin menades en frisk hjärna som utsätts för psykiska störningar, medan den andra åsyftade en hjärna som degenererat antingen p g a dåligt arv eller dålig miljö. Därmed ansåg han även att fetischism (som den samtida vetenskapsmannen Alfred Binet hade beskrivit som inlärt) krävde en skadad hjärna för att kunna uppstå från första början.

Vad gäller homosexualitet ändrade dock Krafft-Ebing sin åsikt 1901 i en artikel i en tidskrift ägd av den framstående sexologen Magnus Hirschfeld (King, 1999). Han fastslog nämligen att homosexualitet inte var en sjukdom utan en avvikelse, en normal ickesjuklig variation av den mänskliga sexualiteten. Hirschfeld, som själv var homosexuell, ansåg i sin tur att homosexualitet var naturens sätt att motverka degenerering i släktledet (Hoenig, 1977). Därmed drog han även slutsatsen att homosexualitet var medfött.

En annan person som hade inflytande på Krafft-Ebing var George M Beard. Denne identifierade 1881, i sin bok American Nervousness: Its Causes and Consequences, sjukdomen "neurosteni", som alltså utgjorde en grund till Krafft-Ebings syn på sexuella avvikelser (King, 1999). Beard var även han påverkad av den samtida degenereringsteorin och ansåg att orsaken till sjukdomen han upptäckt, eller snarare uppfunnit, var den onaturliga moderna världen, med dess vetenskap och teknologi. (Sjukdomen kunde även, enligt honom, härledas till ohälsosamma aktiviteter så som samlag eller "kvinnlig mental aktivitet".)

Havelock Ellis, som var en inflytande brittisk sexolog på slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, utvecklade Krafft-Ebings syn på degenereringsteorin vidare genom att inkludera miljön som en faktor för utvecklingen av s k parafilier. Dessa delades upp i två kategorier, beroende på huruvida de var ett resultat av yttre påverkan på ett redan ohälsosamt psyke, eller om orsaken var det biologiska arvet (d v s degenerering).

Även om synen på parafilier i allmänhet fortfarande bar på många spår av degenereringsteorin, så avfärdades denna förlegade syn helt av den tyske sexologen Iwan Block (Hoenig, 1977). (Denne myntade f ö 1906 själva ordet "sexologi", eller "sexualwissenschaft", liksom han utvidgade fältet för sexologin.) Bloch argumenterade för att de s k perversionerna varken var sjukdomar eller resultat av degenerering, utan en normal mänsklig variation som förekommit i alla tider. Han fastslog bl a att:

Den utbredda homosexualiteten i antikens Grekland (d v s den europeiska kulturella guldåldern) kunde inte förklaras genom någon form av degenerering av Krafft-Ebing och dennes samtid. Bloch å andra sidan kunde på ett tillfredsställande sätt förklara fenomenet som ett uttryck för kulturella influenser. Hirschfeld (se ovan), som var bekant med Bloch, försökte dock få honom att ändra åsikt genom att introducera honom för andra homosexuella män. Detta lyckades också och Bloch kom att modifiera sin teori något.

Mycket riktigt konstaterade Henrik Berg i sin bok också att onanin troligen var mycket mera utbredd än vad man allmänt ville tro. Han använde sig av sin minst sagt antisexuelle amerikanske kollega Kellogg som källa för påståendet.

En av dåtidens mer radikala personer var istället socialdemokraten August Palm, som varnade för onani och ansåg att företeelsen lämpligast skulle förebyggas genom att unga pojkar skulle ges tillfälle att ha samlag med kvinnor. Vissa svenska läkare tog däremot avstånd från skrämselkampanjerna mot onani, och en av dem var Anton Nyström. Han ansåg allt för mycket onani vara sjukligt men att sädestömning ändå var nödvändig för en mans hälsa. 1904 gav han ut boken Könslifvet och dess lagar vilken var ovanligt insiktsfull för sin tid:

Mot mitten av 1900-talet började allt fler röster höjas för att onani inte var farligt, och att ingen degenerering kunde resultera från handlingen, inte ens moralisk. En tidig förespråkare för denna moderna sexualsyn i Sverige var bl a Elise Ottesen Jensen, vilket hon ger uttryck för i sin bok Människor i nöd från 1932: