Med kinkyvänliga terapeuter avses terapeuter som lägger sig vinn om att människor med ogenomsnittlig sexualitet skall kunna känna sig trygga med att anlita dem. Detta gäller dels all sexualitet som begränsar sig till tankar och fantasier, och dels all utlevnad som utövas på samtliga direkt inblandade parters egna villkor.

Listan
Listan är avsedd i första hand för auktoriserade sexologer och legitimerade psykologer, men har även utrymme för läkare, socionomer med flera relaterade yrkesgrupper. Den är avsedd såväl för privatpraktiserande terapeuter som för kliniker, institut och dylikt. Den är inte begränsad till de som arbetar med frågor som berör sexualitet eller har särskild sexologisk kompetens. I första hand handlar det om att ha en öppen och respektfull attityd, och om att inte särbehandla utan behandla dessa patienter på samma sätt som man behandlar mainstreamheterosexuella patienter.

Varje terapeut bör kunna antas vara invandrarvänlig, homovänlig, kinkyvänlig, et.c. Dock finns det många HBT-personer och kinkypersoner som inte vågar vända sig till en slumpvald terapeut när de behöver hjälp, utan känner behov av tips på vilka de kan känna sig trygga med att vända sig till. För deras skull behöver det finnas en lista, och den behöver omfatta så många bra terapeuter som möjligt.

Deras oro är fullt befogad
Sedan viktorianismens dagar har sexuella variationer, från början framför allt onani, setts som psykiska störningar. Homosexualitet friskförklarades först i och med att DSM III (Diagnostic and Statistical Manual of mental disorders) kom ut 1973. Då friskförklarade man bara de som mådde bra och trivdes med sin läggning, och behöll att de homosexuella som far illa eller begår övergrepp lider av sjukdomen homosexualitet.

Samma halvhjärtade friskförklaring förunnades andra sexuella minoriteter i och med att DSM IV kom ut 1994. Fetischister och sadomasochister som trivs med sin sexualitet (och inte blir trakasserade för den) uppfyller inte längre störningskriterierna. I och med DSM IV avskaffades även den sista resten av officiell sjukdomsstämpling av homosexualitet.

Det finns fortfarande terapeuter som ser homosexualitet som en sjukdom, och ännu fler som inte har hunnit ta till sig att sadomasochism et cetera inte längre är sjukdomsstämplat. Det finns fortfarande gott om litteratur som förstärker detta synsätt. Ett välrenomerat verk från 1974, "Deviant sexual behaviour - modification and assessment" av John Bancroft, förordar att man skall bota homosexualitet genom elchockstortyr (så kallad aversionsterapi). Masochister skall man däremot inte ge sådan behandling, eftersom det tyvärr finns risk att de tycker om det. Uttalanden som är mildare än detta, men fortfarande ytterst nedvärderande, är vanliga även i nytryckt litteratur.

Tyvärr råkar homosexuella, transpersoner, sadomasochister, fetischister, med flera minoritetspersoner fortfarande ofta ut för ett brett spektrum av oprofessionellt bemötande när de söker hjälp för ett eller annat problem. Allt från nedlåtenhet och fördömande, till missriktad och oönskad medömkan, och till otyglad nyfikenhet. Sistnämnda kan i grund och botten härröra från en sund drift att lära sig mera, men kommer lätt att stjäla tiden och energin från den terapi som patienten har betalat för. Dessa bemötanden drabbar inte bara de som söker hjälp för problem relaterade till sexualiteten, utan gäller i lika hög grad fall där patienten söker hjälp för något helt annat men terapeuten får höra talas om patientens ogenomsnittliga sexualitet eller könsidentitet och hakar upp sig på detta. Samtidigt finns det även gott om vettiga terapeuter. Förhoppningsvis är du en av dessa.

Hör av dig!
För att sätta upp dig (eller din klinik e.dyl.) på listan, maila till mig på xenu@sexologinytt.se
Ange namn, kontaktuppgifter, och vilka auktorisationer, legitimationer et.c som du/ni besitter
Alternativt, ring mig på 0702-857 856