Kring 1870 uppfanns den nya vetenskapen bakteriologi av Pasteur och Koch, liksom den s k bakterieteorin blev förklaringsmodell för uppkomsten av sjukdomar (Money, 1986). Eftersom denna ersatte degenereringsteorin skulle man kunnat tro att skräcken för onani också skulle försvunnit, men så var inte fallet.

Så sent som 1897 finns ett dokumenterat fall av penisamputation som botemedel mot onani (Love, 1992), men inte heller detta regelrätta övergrepp var avslutningen på en grym epok och ideologisk tradition. Så sent som 1908 patenterade en engelsk sjuksköterska ett burlikt kyskhetsbälte för pojkar med små spikar som pekade inåt, vilket naturligtvis förseddes med lås. Under 1800- och 1900-talet var annars omskärelse av nyfödda pojkar en metod som rekommenderas i Nordamerika av läkare och religiösa ledare för att förhindra onani. Därmed ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det vanliga bruket med omskärelse i USA egentligen är ett arv från degenereringsteorin och den tillhörande rädslan för onani.

Fortfarande under det tidiga 1900-talet utgavs skrifter av läkare som påstod att oralsex kunde ge cancer liksom att anala samlag hade ännu värre konsekvenser. Trots att degenereringsteorin var på reträtten, ansågs onani vara farligare än samkönade samlag, då det tidigare kunde praktiseras oftare.

Om onani tidigare var skälet till sexuell degenerering, får pornografimotståndet ofta tjäna som degenereringsteorins moderna skepnad. Kopplingen mellan dessa företeelser är inte heller så långsökt som man skulle kunna tro, eftersom pornografi just är ett onaniredskap. Ända sedan den sexuella liberaliseringen och pornografins legalisering, och ännu längre tillbaka i tiden, har skräcken för sexuell upphetsning och bildernas påverkan fått ett väldigt stort utrymme i sexualdebatten. Att pornografi inte kan förmå människor att göra någonting de inte vill göra glöms bort helt eller ignoreras medvetet (Holden, 1988).

De få som faktiskt har trätt fram och påstått att de blivit fixerade vid vissa sexuella beteenden och exempelvis velat genomgöra övergrepp, har i regel varit sexualbrottslingar som behövt någonting att skylla sitt eget beteende på. I själva verket är fotografisk pornografi liksom pornografi med rörliga bilder i stort ett 1900-talsfenomen, medan sexuella övergrepp har, så vitt man vet, förekommit i alla tider (Love, 1992). Genom att godta pornografins inflytande som den enda eller främsta förklaringsmodellen, ursäktar man istället övergreppen. Detta bidrar inte heller till att sexualbrotts-lingen inser sin egen skuld.

Först i DSM-III (1980) ströks hela terminologin kring sexuella avvikelser och ersattes med den (enligt APA) mera neutrala termen "parafili" (eng paraphilia). I samband med detta upphörde även bl a homosexualitet att vara en mental störning i DSM. Att sexuella avvikelser över huvudtaget hamnade i DSM (liksom i andra manualer så som ICD/KSH) från första början, får anses bero på att psykologin och läkevetenskapen mer eller mindre anammat den befintliga tanken om "brott mot naturens ordning" rakt av (Money, 1988).

Även om både psykiatrin och kristendomen sanktionerade heteronormativa penovaginala samlag, så hade dock kyrkan en rad förbehåll, så som att samlag endast bör praktiseras av äkta makar och då i syfte att alstra barn. 1975 publicerade Vatikanen ett uttalande med titeln Deklaration angående vissa frågor om sexualitet, där man vidhöll att onani var en "skadlig akt". Däremot ville man inte längre gå närmare in på vad skadeverkningarna skulle kunna tänkas bestå av.

Varken "sodomi", som tidigare omfattat såväl onani och homosexualitet, eller sexuell utlevnad inom heteronormativa ramar, anses längre vara en fara för varken individen eller samhället, annat än från sexualkonservativt håll och då speciellt fundamentalistiska religiösa grupper. Rädslan för att sädesvätskan skall tömmas ut har avfärdats av läkevetenskapen. Däremot har degenereringsteorin som sådan (om än i modifierade former) överlevt i de fall där empiriska fakta av olika anledningar inte finns tillgängliga (Money, 1986; Money, 1988).

Med sina studier vände Alfred Kinsey hur som helst upp och ned på samhällets syn på den mänskliga sexualiteten under mitten av 1900-talet. Sexualmoralismen fick stå tillbaka för den påföljande sexualliberaliseringen. Mängder av fördomar om sex och sexuellt beteende kunde avfärdas, och samhället blev för en tid delvis sexpositivt.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade en man vid namn Anthony Comstock fullständig kontroll över det amerikanska postväsendet. Han kom från en stor barnaskara och modern dog också i barnasäng, men detta gav inte Comstock någon insikt om behovet av preventivmedel. Istället såg han sin mor som martyr för sin egen kamp mot sådant som kunde väcka sexuella känslor hos människor. Även om han hade en enkel bakgrund gjorde han sig ett namn som pornografimotståndare. 1873 lyckades New York Society for the Suppression of Vice, som Comstock var en av grundarna av, genom aktiv lobbyism driva igenom en ny paragraf i postlagen. Denna gjorde det olagligt att distribuera pornografiskt material genom postväsendet.

Comstocks värv uppmärksammades av den då sittande presidenten Grant, som tillsatte honom som "Special Agent of the Post Office Department". Genom sin nya befattning kunde han ensidigt avgöra vad som var obscent och inte. Hans antisexuella korståg omfattade inte enbart tryckt pornografi, utan gick också ut över nakenhet i konstskolor, litteratur (både fiktiv och medicinsk), idrottsmode, samt information om familjeplanering. Allt som kunde tänkas upphetsa människor sexuellt blev hans måltavla.

Han använde inte bara sina befogenheter för att öppna brev och förhindra postgången, utan även för att genomföra razzior på plats hos tillverkare av vad som ansågs vara obscent material (Money, 1986). Han var stolt över att han hade lyckats förstöra närmare 175 ton "kontraband", genomfört nära 4000 arresteringar och dragit in närmare 240000 dollar i böter. Under de första fem åren av hans framfart tog 15 personer livet av sig och de kommande 27 åren fick många fler sätta livet till (Love, 1992). Comstock satt kvar på sin post fram till sin död 1915 och den makt han hade över amerikanska postväsendet finns formellt kvar i lagstiftningen, som än i dag används mot vissa former av pornografi (Money, 1997).

Kanadensiska Högsta domstolen beslutade 1992 att pornografi kunde leda till bland annat sexuellt våld, vilket var ett direkt resultat av bl a ett radikalfeministisk inflytande, som gjorde gällande att övergrepp och trakasserier ökat med den ökanden pornografikonsumtionen. Kanada befann sig i själva verket i en lågkonjunktur med social utslagenhet, vilket i sin tur skapade desperation och troligen det ökade våldet i samhället (Love, 1992). Att denna lagstiftning främst drabbat homosexuell pornografi, speciellt lesbisk sådan, visar hur radikalfeminismen utnyttjats av moralkonservativa krafter.

Radikalfeminismen var huvudsakligen ett 1970- och 1980-talsfenomen, med dess sexualpuritanska förgrundsgestalter Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon. Dessa ansåg att pornografin och det patriarkala sexuella våldet mot kvinnor var två sidor av samma mynt. Enligt deras starkt antisexuella syn översattes allt i dominans och kontroll. Även de mest grundläggande sexuella funktionerna så som vaginal penetration omtolkades till ett erövrande, en form av sexuell våldshandling (McElroy, 1995). Dessa radikalfeminister har fortfarande ett stort inflytande över feminismen i stort, samt på hur samhället ser på sexuella handlingar.

Synen på pornografi och sexuell degenerering är särskilt tydlig i den just nu aktuella tidelagsdebatten i Sverige (Warg, 2005). Det finns ett antal olika riksförbund och rörelser som arbetar för införandet av ett förbud mot tidelag, och många av dem arbetar även för kriminalisering av djurpornografi. Detta kan tyckas vara perifert i ämnet men synen på degenererande pornografi är som tydligast när åsikterna och ämnet polariseras på detta vis.

Exempelvis skall Johan Beck-Friis, informationschef och djurskyddsansvarig på Sveriges Veterinärförbund, ha gått ut offentligt med mängder av påståenden av klar sexualmoralistisk karaktär och med tilltro till en modern form av sexuell degenereringsteori. Bl a att antalet sexuella över-grepp på djur ökat markant i Sverige sedan barnpornografi förbjöds 1999. (Detta stämmer naturligtvis inte och samman-kopplingen av de två företeelserna är uppenbart gjord i syfte att uppröra.) Ett annat exempel är att den påstådda ökande och "öppna" försäljningen av djurpornografi skulle ha lett till ökat praktiserande av tidelag i Sverige.

Denna utpräglat moraliserande argumentation har spridit sig som ringar på vatten och har både refererats till och citerats, antingen i detalj eller i form av omskrivningar, i såväl dagstidningar som Riksdagen. Av riksdagsdebatter och -motioner att döma delar vissa av våra folkvalda denna tro på sexuell degenerering genom pornografi. Ett par exempel:

Helena Bargholtz (fp):
- ...den vidriga djurpornografi som tydligen har kommit till under de senaste åren [verkar ha] blivit värre och värre [...] Är det så att människor liksom behöver mer och mer av olika former av vidrig pornografi? Finns det ett slags krav för att de ska bli så att säga mätta på pornografi så att man hela tiden måste göra det värre och värre?

Gustav Fridolin (mp):
- När djurpornografin ökar [...] ökar också det sexuella utnyttjandet, det sexuella våldet gentemot djur. Det hänger ihop på det sättet.

(Fler exempel liksom en analys av tidelagsdebatten återfinns i artikeln Tidelag, mytbildning och lagen, som är tillgänglig på Internet. Se litteraturförteckningen för detaljer.)

1991 genomförde film- och barnkulturforskaren Margreta Rönnberg en kritisk granskning av pornografimotståndarna och deras debatteknik samt argumentation (Blomqvist 2001). Hennes slutsats var att argumenteringen inte höll utan var snarare motiverad av sexualmoralism (sexfobi). Enligt henne själv verkade porrmotståndet enbart gå ut på att:

...tillfredsställa indignerade och upphetsade känslor - inte medverka till några välgrundade moraliska attityder. Det verkade inte ens som om man var ute efter att söka förstå och upplysa, utan endast ville uppröra, förleda och förbjuda.

Enligt sexologen John Money det absurt att tro att sexuella läggningar (eller parafilier) skulle vara smittsamma. Därmed kan konsumtion av pornografi inte heller göra ett sådant intryck på konsumenten att denne byter sexualitet, och s a s degenererar sexuellt. Hans argument är helt enkelt att heteronormativa individer skulle kunna titta på dussintals pornografiska filmer med koprofiliska inslag, utan att för den sakens skull motvilligt utveckla en attraktion till och fascination för mänsklig avföring. Han kallar denna grundlösa skräck för parafilisk pornografi för en form av fobi mot inbillad parafilisk smittsamhet, och kopplar den direkt till en tilltro till en modern form av sexuell degenereringsteori (Money, 1988). Artikelförfattaren vill även beteckna detta som ett utslag av parafobi (jfr homofobi, fast för alla former av sexuell variation).

I USA drog den stora pornografistudien President’s Commission on Obscenity and Pornography 1970 slutsatsen att pornografi inte gav upphov till sexuellt våld mot kvinnor och barn. 1986 sjösatte Ronald Reagan i sin tur den s k Meese-kommissionen, vars uttalade mål var att förinta pornografin genom att hitta en länk mellan pornografi och sexuellt våld (Love, 1992). Trots att man medvetet ignorerade vittnesmål från kända sexologer m fl (Bullough, 1994; Holden, 1988), så lyckades man egentligen inte hitta något sådant samband (Love, 1992). Kommissionen kvarhöll dock, även om den var oenig, att pornografi var skadligt. Man kunde däremot inte peka på några konkreta data, liksom undersökningen inte heller ledde till något förbud.

Ett brittiskt lagförslag från 2005, som uttryckligen vill förbjuda våldspornografi, medger också att några samband mellan pornografi och våld inte kan beläggas. I skriften Consultation: On possession of extreme pornographic material återfinna följande slutsats:

...we are unable, at present, to draw any definite conclusions based on research as to the likely long term impact of this kind of material on individuals generally, or on those who may be predisposed to violent or aberrant sexual behaviour.

När Danmark legaliserade pornografin på 1960-talet reducerades också antalet sexuella övergrepp på barn väsentligt, och denna minskning höll i sig (Love, 1992). Detta kan förklaras genom att många av de som genomför sexuella övergrepp på barn egentligen inte är pedofiler, utan heterosexuella män som i själva verket föredrar (vuxna) kvinnor. Män som av en eller annan anledning (blyghet m m) har svårigheter att få kontakt med det motsatta könet, finner det enklare att övertyga eller manipulera flickor (barn) till sexuella handlingar. Med hjälp av pornografin kan dessa individer istället få ett sexuellt utlopp, genom bildmaterial som avbildar objektet för deras egentliga sexuella intresse, d v s vuxna kvinnor.

Men trots att vi lever på 2000-talet finns rädslan för onani kvar. Så sent som 2001 gav Frälsningsarmén, Pingströrelsens ungdomsorganisationer och Ja till livet ut skriften Värt att vänta på, som riktade sig till ungdomar. I den kunde man läsa att "onani kan bekämpas med vänskap, arbete och bön" (Blomqvist 2001). År 1992 föreslog chefen för det amerikanska hälsovårdsministeriet, Joyce Elders, att tonårsaborter och HIV bland ungdomar skulle bekämpas genom att skolorna lär ut onani. Uppståndelsen som följde föranledde president Clinton att beordra henne att lämna sin post. Trots att rädslan för onani bland vuxna får anses överspelad kan synen på barns oskuldsfullhet fortfarande frambringa antisexuella reaktioner i samhället.

Även degenereringsteorin lever och frodas, främst inom den sexuella läkevetenskapen samt i massmedierna, där personer med parafilier ofta anklagas för att vara sexuellt degenererade. Ett aktuellt exempel på detta är ett uttalande av psykiatriprofessor Sten Levander angående en misstänkt sexualbrottsling, som i artikeln benämns "sexmonstret" (Expressen, 2005-06-23):

Han har tappat allt inklusive ridderligheten vilket är det sista som överger en riktig man. Han är biologiskt sett degenererad. Han fyller inte längre sin biologiska roll.

Att begär tänds som inte kan släckas, vilket m a o innebär att man skulle degenerera till exempelvis homosexualitet eller zoofili. Ett utdrag:

Det stora problemet med sexberoendeteorin är att namnet insinuerar att personen är beroende av sex, alla former av sex, vilket är helt felaktigt och stämplar människor med olika sexuella problem eller parafilier som sexgalningar som sjunker allt djupare ned i vad man skulle kunna kalla perversionens träsk (Money, 1986). Sexberoendeteorin stämplar dessutom sexuella beteenden och parafilier som symptom på sexberoende, så som exempelvis sadomasochism. Det finns alltså en tydlig föreställning om vad som är bra och vad som är dåligt sex.

Följande citat från artikeln Sexual Addiction: Many Conceptions, Minimal Data av Gold och Heffner förtydligar degenererings-tanken i sexberoendeteorin:

Carnes [...] claims that sexual activity escalates to progressively more drastic levels. He proposes the emergence of three distinct levels of sexual addiction as the addiction proceeds. The first level is characterized by relatively victimless sexual behaviors, such as excessive masturbation, consensual sexual activity, and use of pornography. He suggest that in the subsequent level behaviors, such as exhibitionism, voyeurism, and scatologia, become manifest. At the third and final level, he contends, sexual addiction takes the form of victimizing offenses, such as incest and rape.

Sexberoendeteorin har dock blivit väldigt populär i Västvärlden, och ett antal svenska dagstidningar har också skrivit om den som universalförklaring till allehanda sexuella och sociala problem. En av anledningarna till att sexberoendeteorin fått ett sådant genomslag är troligen HIV/AIDS som drabbade världen i början av 1980-talet. Sjukdomen uppmärksammade samhället på att promiskuitet inte enbart var en homosexuell företeelse, utan även en heterosexuell (enligt Carnes själv i förordet till 2001-års upplaga). Slutligen slog Internet igenom och den nya teknologin gjorde det återigen enklare för människor att få tag i pornografi. (Carnes skall även ha skrivit en bok om Internet och sexberoende: In the Shadows of the Net från 2004.) I samband med Clinton-skandalen i USA fick Carnes stor uppmärksamhet och kunde marknadsföra sina tankar och böcker i en mängd intervjuer. (Han förekom dessutom som expertvittne i Paula Jones-rättegången.)

Slutord
Sexualmoralism, tro på sexuell degenerering och allmän sexualfobi är något som verkar ha drabbat samhället i alla tider. Denna artikel är en genomgång av degenereringsteorin, dess ursprung och dess historia, samt dess konsekvenser. Överlag handlar artikeln om motståndet mot onani respektive pornografi, två fenomen som under olika epoker ansetts vara direkt livsfarliga. Mängder av, mer eller mindre vetenskapliga, studier har gjorts för att bekräfta i förväg formulerade antisexuella slutsatser. Pornografin kommer inte att besparas framtida studier kring eventuella kopplingar till våldsbrott, och liksom tidigare undersökningar kommer dessa att ömsom fria, och ömsom fälla. Utfallet beror i hög grad på vilket förutbestämt synsätt man sätter sin tilltro till.

Som historien visat var vetenskapen på 1800-talet och början av 1900-talet inte mogen att handskas med frågan om onanins inbillade skadlighet, trots möjligheten att få fram klart mätbara värden och empiriska forskningsresultat. När vi i dag skall mäta pornografins påstådda skadlighet är vetenskapen mera mogen än den var när man skulle forska kring onanins skadeverkningar. Till skillnad från onani går det dock inte på samma vis bekräfta rent kausala samband mellan sexuellt våld och pornografi, eller bristen därav.

Därmed får slutsatserna dras i en framtid då porrfilm, Internet och andra nutida företeelser blivit så pass väletablerade, att man kan komma fram till någorlunda objektiva resultat. På samma sätt som vi i dag kan betrakta tidigare generationers skräck för onani, kommer framtiden att hunnit få distans till samhällsutvecklingen i dag samt motståndet mot pornografi. På samma vis som vi i dag kan förhålla oss till s k erotisk konst och litteratur, eller till pornografi från tidigare historiska epoker. Samhället kommer i framtiden säkerligen också att drabbas av moralpanik från tid till annan, men vi kan bara hoppas att moralismen av i morgon inte är av sexuell natur, då människan borde slutat moralisera kring sin egen sexualitet för länge sedan.